- Project Runeberg -  Minnen från en sjuttonårig vistelse i nordvästra Amerika / Förra delen /
179

[MARC] Author: Gustaf Unonius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

179

som hafva tid dertill och vilja mera omsorgsfullt uppbygga
sia bostad, släthugga stockarne på tvenne sidor, så att de
blifva ungefär lika tjocka, och husets väggar sålunda både
ut- och invändigt få ett jemnare och bättre utseende. Vi
deremot måste i likhet med de flesta andre nybyggare tills
vidare låta oss nöja med det grofva oflängda hustimret i dess
naturliga runda form, och fingo icke vara så nogräknade, om
den ena barkbetáckta stocken skulle komma att stå litet
längre ut på väggen än den andra.

. Ånnu stå de stubbar qvar, som vittna om mina första
försök att handtera yxan; de skiljas lätt ifrån de andra
derigenom, att hugget är mera ojemnt och likasom hackadt, ett
tydligt bevis pa arbetarens ovana hand. Mången gång slant
den skarpa, bredeggade amerikanska yxan emot det hårda
trädet, och märkvärdigt var att ej ben eller fötter i stället
för detta afhöggos. Jag hade länge i behåll ett par stöflor,
som buro mångfaldiga märken af dessa ungdomsförsök i
tim-merfällningskonsten. Kanten af sulorna, öfverlädret och
skaften voro nästan öfverallt genomhuggna, liksom om man hade
skurit sönder dem med en hvass knif, och det var
sannerligen en Försynens underbara skickelse, att de ben, hvars
beklädnad de utgjorde, undgingo att äfven stympas. Öfning
och ihärdighet förmå emellertid mycket, och så äfven här,
ehuru jag nödgas bekänna, det jag aldrig förvärfvade någon
riktig säkerhet och skicklighet i att föra yxan. Man
anmärkte, att jag använde alltför mycken styrka, hvilket med de
här brukliga, förträffliga yxorna alls icke är nödvändigt. Yxan,
som är mycket tyngre än den i Sverige brukliga och mera
liknar en slags mindre bila, har dock just genom denna väl
beräknade tyngd och med dess afrundade egg, dess icke
särdeles tjocka, något krokiga bakre del och med dess böjda
för handen väl afpassade hickoryskaft, en sväng, som gör att*
den lättare intränger uti trädet, och på samma gång fordrar
mindre kraftansträngning än de yxor, som i Sverige
begagnas. Arbetet går både mycket lättare och fortare, än med
de sednare. Det är verkligen någonting vackert, att se en
skicklig "axman" svänga sin blanka, bredbladiga yxa emot
de högvexta ekarne, ur hvilka väldiga spånor brytas vid de
tätt på hvarandra följande huggen, och som, innan man vet
ordet af, med ett förfärligt brak störta till jorden, utan att
arbetaren tyckes ens behöfva hämta anden innan yxan på

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 17:03:16 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/minnen17/1/0193.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free