Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
209
Det var en af de mest besvärliga resor, jag någonsin
företagit. Regnet, som uuder de sednare veckorna fallit i
strömmar, hade gjort vägarne nästan ofarbara, isynnerhet i
skogsbygden, der den lösa myllan blifvit så uppblött, att det
var som att köra på en nyplöjd, odikad trädesåker, med den
skillnad likväl att här voro gropar och vattenpölar, hvilka
tycktes göra en ökstock till ett mera nödvändigt och lämpligt
fortskaffningsmedel än en arbetsvagn. För att komma öfver
kafvelbroarne måste vi använda ungefär samma method som
Miinchhausen, när han på ett kort rep halade sig ned ifrån
månan; vi måste nemligen tid efter annan taga materialierna
från den ena broändan för att dermed skarfva ihop den
andra. En del af de lösa stockar och störar som bilda dessa
öfver träsk och sumpiga trakter lagda broar, hade blifvit
bortsköljda af vattnet, och sedan vagnarne väl tillryggalaggt ett
stycke af en sådan bro, kommo de icke sällan till ett svalg,
som måste fyllas och för tillfället repareras med det virke,
som man redan lemnat bakom sig, och hvilket den första
nästkommande resande, som färdades åt motsatt håll, måste
bära och rulla tillbaka på dess förra plats, och så undan för
undan. Det var icke godt att färdas på en sådan väg utan
att vara försedd med yxor, och väl var det, att både P. och
jag hade våra till hands, hvilka esomoftast måste anlitas dels
för nyssnämnda arbete, dels för att fälla mindre träd vid
den så kallade landsvägen och med dem reparera broarnes
bristfälligheter. Underligt var, att våra oxar kommo fram
utan att bryta benen af sig, och hade det icke varit för
kaminen som nu var ett oundvikligt vilkor för vårt snara
inflyttande i stugan, så är det ganska troligt, att jag för min
del vändt om långt innan vi ännu hunnit halfvägs.
Oaktadt vi på vägen till staden icke hade annat lass än tomma
vagnen, kostade det oss likväl två och en half dag att
tillryggalägga de 27 eng. milen emellan Delafield och
Mil-waukie.
Vid framkomsten dit togo vi in på ett hotel, der
värden tillika var general vid milisen, med hvilken titel han
också alltid hedrades, så väl när han sjelf vid bordet
passade upp på sina gäster, som när han eljest i sin egenskap
jsd värdshusvärd betjenade dem. Högst löjligt föreföll det
mig, när Pearmain helt ogeneradt och utan att visa någon
särdeles aktning för den höga rangen, sade: "General, var
14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
