Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
222
skinn, som når ända till fötterna, och mellan dem bildar en
tunn hinna, som, då den utspánnes, gör att djuret, när det
kastar sig från en höjd, kan segla temmeligen långt igenom
luften, hvarunder det begagnar sin flata svans såsom ett slags
styre. Dessa slags ickorrar äro isynnerhet lifliga och
verksamma i skymningen och sedan det blifvit mörkt; solljuset
tyckes hafva en menlig inverkan på deras ögon, och till en
del beröfva dem synen. De hålla sig mest i närheten af
hus, och tämjas ganska lätt Vi behöllo en, som redan
efter några dagar var så tam, att den hoppade ut och in i
stugan och åt ur våra händer; men den föll slutligen ett
offer för kattens glupskhet.
Under arbetet, ehuru det icke gaf oss tillfälle att
sysselsätta oss med jagt, kunde vi likväl en och annan gång
komma öfver andra mera nyttiga kräk, än de flygande
ickor-rarne. Vi hade alltid våra laddade bössor jemte oss, och,
när handen behöfde hvila sig något från yxan, tog den i
stället till bössan, som då vanligen förskaffade oss några vilda
dufvor eller fasaner till middagen. Dessa båda slags foglar
funnos här i öfverflöd, ehuru de förre, i den mån vintern
närmade sig, begynte att blifva allt mer och mer sällsynta.
Icke sällan hände det likväl, att en och annan flock, på
intet sätt förskräckt af det buller, vi gjorde med våra yxor,
kom och satt sig i något af de nästgränsande träden.
Fasanerne gåfvo oss ofta tillkänna sin närhet medelst
ett ljud, som vi i början icke visste hvad det var, men som
vi slutligen funno åstadkommas af dessa foglars högst
besynnerliga sätt att slå med vingarne. Det låter nästan som
en aflägsen trumma och höres i lugnt väder på en hel mils
afstånd. Det är egentligen under parnitigstiden, som
hanarne frambringa detta vibrerande ljud, men äfven under
höst- och vintertiden får man ganska ofta höra det. Om man
då härmar det genom att med en pinne slå på en blåsa
eller ett spändt skinn, så säges fogeln, inbillande sig att en
rival är i grannskapet, hasta till stället för att med honom
inlåta sig i strid, och faller då lätt ett offer för jägarens
kula. Jag har aldrig försökt att på detta sätt fånga dessa
högst välsmakande skogsfoglar, och vågar ej heller
rekommendera det såsom säkert och ofelbart. Deremot lärde jag
genom egen erfarenhet ett annat sätt, att komma dem i
skotthåll.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
