- Project Runeberg -  Minnen från en sjuttonårig vistelse i nordvästra Amerika / Förra delen /
252

[MARC] Author: Gustaf Unonius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

252

anrättningar. Det är icke nödvändigt här, såsom på landet
i Sverige, att man skall bulla upp för hvarandra allt, hvad
huset förmår. Matbordet och hvad derpå uppdukas är det,
hvarpå minst göres afseende. Man kommer icke till
hvarandra för att äta, och värdinnan kan hålla sina gäster
sällskap, utan att låta sin tid upptagas af någon extra
matlagning. Hufvudsaken är att till teet eller kaffet hafva godt,
färskt hvetbröd, sedvanligen små, runda så kallade biscuits,
bakade med mjölk, och derjemte litet sylt, en kaka, pie eller
dylikt, hvaraf husmodren merändels alltid har till hands ett
litet förråd.

En dag, medan vi ännu hade godt slädföre, beslöto vi
en famille att göra våra grannar i Delafield en kontra-visit;
men, för att icke onödigtvis förspilla tiden, ville vi på samma
gång aflemna ett par sågstockar vid den der under byggnad
varande sågen. Stockarne lågo med en jernkedja fastsurrade
på drogen, och på ömse sidor om dem sutto L. och Chr.,
visitklädda, paraderande i på länge icke brukade
helgdagsdrägter. C. och jag turade om med hvarandra, att vara
ox-drifvare. För första gången gingo vi alla bort ifrån stugan,
hvilken det oaktadt lemnades utan allt annat lås, än sin
trä-klinka; men vi voro öfvertygade om att den var ett
tillräckligt skydd emot allt obehörigt intrång. Med all
backwoods-lifvets råhet, och oaktadt alla de ohyfsade manér, som man
lägger Amerikanaren till last, brukar han dock aldrig gå in
i en annans hus eller rum, utan att först knacka på dörren.
Äfven de lägre klasserna iakttaga i umgänget med hvarandra
detta bruk, och man skulle, äfven i det fattigaste logghus,
anse det söm en stor brist på lefnadsvett, om någon vågade
inträda der, utan att först på sådant sätt hafva gifvit
tillkänna sin närvaro, och efter att inträdet med ett "kom in!"
blifvit honom medgifyet. Den som i ett enskildt hus
uraktlåter detta, torde riskera samma mottagning, som drabbade
en af mina bekanta, en norsk läkare, hvilken, då han på det
vanliga framfusiga sättet, utan föregående bultning, helt
ogenerad öppnade dörren till en gentlemans rum och steg
dri-steliga på, helsades med ett slag för örat och kastades utför
trapporna.

Vi uppnådde Delafield utan att på vägen möta en enda
menniska, och voro således alldeles oförberedda på den
sorgliga nyhet, som meddelades oss nästan så godt som vid dör-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 17:03:16 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/minnen17/1/0268.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free