- Project Runeberg -  Minnen från en sjuttonårig vistelse i nordvästra Amerika / Förra delen /
339

[MARC] Author: Gustaf Unonius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

339

till utseendet mera lugna, sutto så nära som möjligt den
glödbeta kaminen, som i det lilla låga rummet utbredde en
qväfvande varm*, blandad med os af brändt läder. En del
Amerikanare hafva nemligen för sed att då det är kallt,
lägga fötterna nästan alldeles så godt som upp i eldbrasan.
Kommer man vintertiden in på ett värdshus eller något
au-nat offentligt ställe, så ser man dem sitta, gungande i sina
länstolar, si många som möjligtvis kunna få rum omkring
kaminen, med fötterna hvilande på densamma. Snön under
skosulorna smälter och fräser på den heta jernplåten och
från de svedda stöflarne höjer sig den ena rökpelaren invid
den andra till en söt lukt, om icke för någon annan, så
åtminstone för skomakaren.

Som vanligt voro täljknifvarne i gång, i hvilkas
handterande till hvad som på svenska skulle få namn af "kåta",
man i Vestern kommit till en lika stor färdighet, som
driften dertill tyckes vara oemotståndlig. Ett vanligt mindre
vedträd genomgår i en skicklig täljares hand den ena
transformationen efter den andra* antagande form än af en kon,
än af en qvadrat, än af en pyramid eller någon annan
matematisk figur, till dess trästycket slutligen inom några få
minuter är förvandladt i spånor. Man får icke tro, att detta
alltid är endast ett tanklöst tidsfördrif. Ofta hvälfva sig
derunder i täljarens hufvud ganska djupsinniga funderingar,
och just då man skulle tro att hans tanke icke är fästad
vid något annat än stickan och knifbladet, är den måhända
som mest sysselsatt med en plan till någon vinstgifvande
spekulation. Tätningen är ofta vid affärers uppgörande ett
slags ömsesidigt skuggspel, hvarunder den ene parten
oförmärkt söker att utstudera hvad som rör sig bakom skärmen
bos den andre, och stickan eller knifven är ibland en
termometer, hvarpå, och i sättet på hvilket de handteras, ett
erfaret öga något så när kan beräkna plus- eller
minusgraden i täljarens sinnesstämning. När en affär är på vägen
att uppgöras mellan tvenne personer, och den ene slutar att
tälja, fäller ihop knifven och stoppar den i fickan, då kan
man vara säker på, att han i underhandlingen antingen
drifvit djen andre till den punkt, dit han vill ha honom, eller
ock sjelf fattat ett beslut, hvilket det sedan icke lönar
mödan försöka få honom att ändra.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 17:03:16 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/minnen17/1/0355.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free