- Project Runeberg -  Minnen från en sjuttonårig vistelse i nordvästra Amerika / Förra delen /
377

[MARC] Author: Gustaf Unonius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

377

kr aktningar, hela, fordom mäktiga, stammar nu nästan
spårlöst försvunnit; huru i Ohio, i Illinois, hvilket för blott en
mansålder sedan uteslutande beboddes af de röde männen
— huru i Wisconsin, der, under de första åren efter vår
inflyttning, det var lika så vanligt att på vägen möta en
Indian som en hvit man, huru i Missouri, Iowa, ja till och med
de mera odlade trakterna af Minnesota, hvilket först år 1849
blef ett de Förenta Staternas territorium — nu mera en
Indian är likaså sällsynt som en af våra fjellappar i Skåne.
Man behöfver blott följa detta folks snabba, oaflåtliga
undanträngande mot Klippbergen, der det nu sammanpressas
mellan de åt öster sig utvidgande Stilla hafvets stater och de
tid efter annan ny-organiserade territorierna i
Mississippidalen, för att inse, att det icke kan dröja länge, innan den
siste Indianen, en i allt trogen bild af den förste, emot
hvilken den hvite mannen först upplyftade sin Kainshand, skall
i någon undangömd bergsklyfta begrafva sig sjelf och sin
tomahawk. "Jag ser", sade för icke längesedan en af detta
folks höfdingar, med en profetisk siareblick öfverskådande
sitt slägtes framtid, ’jag ser vildmarkens herrar, mitt eget
folk, bortdrifne från det land, som deras fäder innehaft allt
sedan solen första gången uppgick i öster. Deras boningar
äro öde, och de ekar, som skyddade dem mot sommarens
hetta och vinterns köld, ligga bladlösa på marken. Deras
fäders grafvar äro upplöjde och de hvite männens hundar
gnaga nu deras ben. Höga boningar uppbyggas på de fält,
der de en gång i frid planterade sin majs. Indianens
ärofulla dag är längesedan förbi. Inom några få vintrar skall
man förgäta att han lefvat Man skall fråga: fanns der
verkligen en gång en sådan .varelse, som en Indian? och
svaret blir: så har jag hört"

En Indian uppnår sällan en högre ålder. Huru mycket
de än allaredan ifrån sin späda ålder härdas; de mödor och
besvärligheter, för hvilka de äro utsatte, jemte de laster, åt
hvilka de hängifva sig, förkorta snart deras lif. En jägare
är allaredan vid fyrtio års ålder gammal och kraftlös. Ibland
qvinnorna inträffa ofta sjelfmord, som vanligen begås då de
af föräldrarne tvingas att gifta sig emot sin vilja. Men hvad
som nästan lika mycket som de hvites förföljelse
undergräfver Indianernes lycka och bidrager till att utrota dem ifrån

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 17:03:16 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/minnen17/1/0393.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free