Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
390
KAPITLET XXIII.
Indianens religiösa förbchållsamhet. — ltcligionsbcgrcpp. — Manitologi. — Heliga
platser. — Tron på ett annat lif och själens odödlighet. — Traditioner. — Busk-högtidcn.
— Vidskepelse. — Mcdas eller Mediciue-mcn. — Deras hemliga orden och
receptions-ceremonier. — Jossakceds eller profeter.
Oaktadt de stora hinder, språket lade i vägen för mera
utförliga samtal emellan oss och Indianerne, försökte jag
dock, att af deras egen mun erhålla några upplysningar
rörande deras religiösa tro och föreställningar. I dessa
ämnen voro de dock ännu mer förbehållsamma än vanligt.
Indianen iakttager i allmänhet en hemlighetsfull tystnad hvad
hans gudalära angår. I symboler och afbildningar kan han
väl uttrycka de föreställningar, han gör sig om det högsta
väsendet och om de mindre lokala andar och gudomligheter,
med hvilka han anser sig stå i personlig förbindelse; men
han talar aldrig om dessa saker, allraminst med en hvit
man eller en fremling. Det skulle enligt hans tanke endast
medföra olycka, måhända kosta hans lif. Den andeverld,
med hvilken hans vidskepliga föreställning befolkar allt i
naturen, gifver honom visserligen materialierna till mångfaldiga
sagor och berättelser; men de högre trosdogmerna, att jag
så må säga, äro derunder blott flygtigt antydda eller gömda
i diktens och fantasiens vidunderliga bilder. Han sysselsätter
sig också merändels endast vintertiden med dylika sagor och
berättelser, emedan han tror, att de andar, som bo i den
då snöbetäckta jorden och i de tillfrusna vattnen, icke kunna
höra hvad ’som säges om dem. Då våren kommer, är det
slut med dessa natur-poetiska sägner och de mythiska
sånger, som för både äldre och yngre utgjort ett nöje i
vinterhyddan. Jorden har nu fått nytt lif; floder och sjöar äro
åter öppna; foglarne återvända till sina öfvergifna skogar
och strömmar; träden löfvas; buskar och blommor slå ut,
och då vaknar äfven den andeverld, i hvilken Indianen
lefver, till nytt lif och ny verksamhet. I foglarnes qvitter, i
trädens sus, i källans sorl—i allt hör den röde mannen då en
anderöst. Hvarje buske och blomma tala till honom om ett
öfvernaturligt väsende, som är honom nära, och af hvilket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
