Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
137
blifvit gjord uppmärksam på svårigheten för mig, att under
vistelsen vid Nashotah försörja min familj. Åldrig vet jag
mig så innerligt hafva tackat Gud för en hjelp i nödens
stund. Med friskt mod fortsattes åter studierna, hvarunder
jag i min kortsynthet som ekonom begick det felet, att anse
de 75 dollarne såsom allt för mycket besittande samma
egenskap som enkans oljekruka. Min goda hustrus bekymmer
voro visserligen derigenom lindrade, men kunde icke i
längden dermed vara helt och hållet undanröjda.
De som förut kände den unga, blomstrande, men
fysiskt svagt utbildade flickan skola knappast finna det möjligt,
huru hon kunde uthärda alla de mödor, som nu föllo på
hennes lott, och hvilka voro långt svårare än dem, hon förut under
vårt första nybyggarelif fått vidkännas. Föreställom oss
henne, t ex. när Ole, som ofta hände, var borta för att arbeta
på sitt eget jordstycke, tvungen att gå ut i fähuset och med
sitt barn på armen drifva de få nötkreatur vi ännu egde i
behåll ned till stranden, der den späda handen med
svårighet kunde upphugga den mången gång hårdt tillfrusna
vaken; eller se henne en gång tidigt en morgon hotad af
några mindre vänligt sinnade indianqvinnor, som trängde in
i huset och pockade på bröd, och, då hon sade sig icke ega
något, genomsökte hyllor och lådor, tills de slutligen i en
kruka funno det enda lilla förråd hon egde. Knytande
handen emot henne och förebrående henne att hafva velat
bedraga dem, tillegnade de sig detsamma. Men, för tillfället
utan mjöl i huset och med detta enda bröd för sig och Ole
till spis, var hon modig nog, att försvara sin egendom, ryckte
brödet åter ur den indianska qvinnans hand, och bad dem
med beslutsam mine "påkadje" gå sin väg, eljest skulle hon
aldrig mer, såsom hon förut ofta gjort, gifva dem potates
och dylika saker, som hon kunde dela med sig. De voro
fogliga nog, att gifva efter för det svaga blekansigtet; men
Indianernes läger var helt nära stugan, och ingen må undra
på hennes räddhåga för ett nytt tilltag af samma art, då de
objudna gästerna måhända icke så lätt skulle låta sig
afspisas. Till sin stora glädje fick hon dock snart se vår gamle
vän, Keewahgoshkum. För honom beklagade hon sig öfver
qvinnornas intrång i huset, hvarpå han försäkrade henne, att
hon hädanefter kunde vara fullkomligt trygg. Under de 14
dagars tid som Indianerne fortfarande hade sitt läger vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
