Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
327
aldrig sjelf någon protest, men var en lekboll jör sin
föi-derfvade och tyranniska monarks despotiska nycken Dem
förstod hon att klokt underkasta sig, men icke att ifrån
början eller ledermera intaga en sjelfständig ställning; hon
förblef mera passif än aktif, och afstod alla sina prerogativer
som en Kristi kyrka åt det inkräktande och vidunderliga
förmanskapet af det nedrigaste kreatur till konung, den
andra Tudor och den åttonde Henrik, som begagnade henne
till att utföra sina planer, samt till en kopplerska för sina
laglösa lustar och till stämplingar emot sin rätta gemåls
heder» men isynnerhet emot kyrkans lagliga öfverhufvud,
Herren Kristus, kyrkans enda rättmätiga konung. I sina
protestantiska förbindelser var hon hufvudsakligen e¾dast ett
lyd-kreatur i denna eländiga och föraktliga konungs hand;
hon kom som vi nämnt, sent, ganska långsamt och
otympe-ligt, att ställa sig i bredd med de andra protestantiska
kyrkorna. Der äro åtskilliga egna omständigheter att iakttaga
vid hennes ursprungliga, icke ens half-reformerade
anslutning . till protestantismen; egenheter, i afseende på hvilka
hon står likaså ensam och utan något motsvarande exempel,
som inkonseqvent, rå och löjlig, ibland sina systrar i den
protestantiska verlden; egenheter, som göra att hon kan
liknas vid en missdådare, iklädd statsfängelsets randiga uniform,
buren enligt det erastianska begreppet om undergifvenhet
för Caesars vilja, d. v. s. för konung Henriks,
blåskäggs-odjuret, hennes herrskare och diktator.
"Så sannt är det, att Englands hirarki är den gamla
påfviska, — att dess kyrka aldrig blifvit reformerad, — att
alla andra dess förändringar äro påfviska, — att det
påfviska prestadömet är oförändradt bibehållet i hvarje
väsendtlig! och karakteristiskt afseende, — och att medeltiden med
sitt mörker, en beständig och oafbrutet tilltagande skymning,
romerska bruk och öfverensstämmelser, hafva gjort henne
till hvad hon är, nemligen stämplad med vilddjurets beläte,
och sedan lemnat henne oreformerad i strålglansen af den
ärofitfla reformationen. Det är alltså ett kändt faktum, att
vid reformationen många prester, som voro uppenbara
pa-pister, af alla klasser, från dg högst uppsatte och mäktige
ända till uthungrade landtprester och den kelade prelaturens
fattiga pensionärer, anslöto sig till denna kyrka. De
kon-formerade på erastianska grundsatser — falska, afskyvärda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
