- Project Runeberg -  Minnen från en sjuttonårig vistelse i nordvästra Amerika / Sednare delen /
565

[MARC] Author: Gustaf Unonius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

565

att kunna upptagas i detta sällskap, fordrades minst en
insättning af 300 dollars i den gemensamma reskassan,
förutom alla andra utgifter, som voro nödvändiga för
utrustningen. Således förföll detta förslag, men till guldlandet
sade han sig i alla fall vilja begifva sig, om än han skulle
gå dit alldeles ensam, och, såsom han uttryckte sig, "krypa
dit på knäna.u Jag har aldrig i mitt lif sett någon menniska
mera begärlig på detta förgängliga goda, men fann dock
nödvändigt att allvarligen afråda honom ifrån företaget Han
var alldeles okunnig i landets språk, och, som han först
sade, utan alla tillgångar. Så ringa begrepp hade han om
resans svårigheter och om de trakter han skulle
genomvandra, att han trodde sig finna några herrgårdar på vägen, i
hvilka han kunde gå in och tigga sig ett mål mat. När
jag föreställde honom, att han måste genomtåga en
fullkomlig ödemark och på flera månaders tid icke komma till en enda
mensklig bostad, så ville han icke sätta tro dertill, men
menade att han som skicklig skytt i så fall skulle veta att
förskaffa sig föda med sin bössa. Alla mina föreställningar
hjelpte till intet. När jag slutligen sade honom, att han
åtminstone behöfde så mycket penningar, att han kunde köpa
sig kulor och krut och ett par andra skor i stället för det
alldeles utslitna par han hade på fötterna, så såg han sig
försigtigt omkring i rummet, och när han fann att vi voro
utan vittnen, hviskade han till mig: uFör er vill jag ärligt
bekänna, att jag har 50 dlrs, men för Guds skull, tala icke
om det för någon menniska/4 Dessa 50 dlrs, bestående af
5 guldstycken, hade han omsorgsfullt förvarade i
strumplästen, och på så sätt hade han redan vandrat 30 à 40 mil
in till Chicago och fått stora blåsor under fötterna, utan att
låta sig afskräckas från den längre och mödosammare
vandringen. Femtio dlrs voro visserligen icke ett stort kapital
för en California-farare* men, tänkte jag, den som har gått
30 mil med 5 guldstycken i strumplästen, utan att bry sig
om alla blodblåsor, blott han vet sin skatt i säkert förvar,
han är skapad för Californien. Mannen stod dessutom icke
att afråda. På hans begäran, då han, som han sade» icke
kände till vägen och icke kunde göra sig förstådd, lemnade
jag honom ett papper, hvarpå jag skrifvit på engelska: "jag
är Svensk, kan icke engelska, ämnar mig till Californien.—
Vän, säg mig, huru jag skall gå för att komma dit" — Med
n 37

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 17:03:51 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/minnen17/2/0588.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free