Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
56
nalkas eqvatorn såg jag med öfverraskning huru polstjernan
dag efter dag sänkte sig mot horizonten, tills den slutligen
försvann derunder, och huru Carlavagnen, föreningspunkten
för våra blickar, följde efter henne, stupande mot hafvet.
Mot söder sköt skeppet sin snabba färd, och slutligen
förmådde min stjernbild icke mer att höja sig öfver vattenbrynet.
Den sjönk äfven den i hafvet bakom oss, och jag blef
afskuren från mitt hjertas älskade i norden. — Afskuren, sade jag.
Nej, ej afskuren! Jag hade vid denna tid lärt mig att blicka
upp till en annan stjerna — en stjerna hvars strålar tindra
med himmelskt ljus, hvars glans upplyser jordens mörka
slägten, ur sigte af hvilken man aldrig seglar; och denna stjerna,
Han som kallas den »klara morgonstjernan» (Uppb. 22: 16),
blef nu ett bättre samband med hemmet, än den kalla
nordiska stjernbilden hade varit.
Efter några veckors segling hunno vi ut ur passaderna
och uppnådde småningom Laplataflodens breddgrad, der vi
fingo känna på de häftiga orkanlika hvirfvelvindar, som
hemsöka dessa trakter. Falklandsöarna passerades under storm
och oväder och Eldslandet höjde slutligen sina snöbetäckta
fjellar öfver horizonten. Vi hade nu efter 72 dagars resa
nästan uppnått Södra Ishafvet, och Kap Horn passerades
under snöyra och en frisk motvind midt i söderns vinter, den
21 Juni 1857.
Ett stycke söder om oss låg den märkvärdiga kontinent,
som omgifver Sydpolen. Bland dess taggiga berg glida
beständigt i sakta mak de stora glacierer, som utsända sina
oräkneliga isberg, för att af sydliga strömmar föras upp mot
och svalka den heta zonen. Denna kontinent tycks vara
fullsatt af brinnande vulkaner, hvilka här, der de ej tillfoga den
minsta skada, gifva utlopp eller så att säga andrum åt
jordens fördolda eldhaf, på samma gång de i sin mån utan tvifvel
hjelpa till att något uppvärma luften och sålunda gifva fart
åt den vid polen uppstigande luftpelare, som sedan vänder
sitt lopp mot eqvatorn, sänker sig och bildar den beryktade
passaden. En del af den värma som behöfves för att sätta
denna luftström i rörelse kommer också deraf, att de nord-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
