- Project Runeberg -  Minnen från Havet och Kriget /
78

(1872) Author: Johan Alexander Edgren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

78

mar befann jag mig ombord. Tjenstgöringen började genast.
Vi lättade ankar, och för första gången seglade jag ombord
å krigsskepp. Då vi kommo ut mot hafvet beordrades jag
att taga navigeringen omhand; och bland böcker, kartor och
nautiska instrumenter, som öfverlemnades i min vård, kände
jag mig snart hemmastadd.

Efter ett par dagars segling ankrade vi på Hampton
Roads, nära Fort Monroe, der jag träffade min bror, som
ännu var qvar på Rip Raps. Men snart fingo vi ordres att
lyfta ankaret igen och begifva oss af längre söderut. Vi
skulle rapportera till kommenderande officeren på blockaden
utanför Wilmington. Lyckligt uppnådde vi vår destinationsort,
men der förlorade vi under stark sjögång vårt ena ankare
och fingo spelet sönderslitet. Litet efteråt, då vi med full fart,
drifna af ångkraften ensamt, styrde utefter kusten, fingo vi
helt hastigt se en hvit rök framblossa från en fiendtlig
fästning på stranden, och en granat kom hvinande genom rymden.
Ungefär samtidigt sprang ett blad i vår tvåbladiga propeller,
och maskinen måste genast afstannas. Åter en rök från de
fiendtliga vallarne och åter kom en kastpjes hvinande genom
luften. Den slog ned helt nära oss och uppkastade höga
vattenstrålar. Der kommer en till, men träffar ej fartyget. Nu
äro alla man på sina platser, och inom några sekunder äro
våra hvita segel utbredda för den friska vinden. Skulle vi
nu besvara elden, som oupphörligt var riktad mot oss? —
Nej, det ansågs, att vi voro för långt ifrån fästningen, för att
göra någon särdeles skada med våra kanoner, och dessutom,
hvad skulle det tjena till att kasta några kulor dit in? Vi
måste ju i alla fall aflägsna oss efter en stund. Kursen
ändrades följaktligen, och vi seglade ut ur skotthåll. Men nu
voro vi allaredan temligen redlösa, så att man ansåg det
bäst att gå tillbaka till Hampton Roads för att reparera
skadan. Återkomna dit, fingo vi ordres att intaga den plats
Minesota innehaft utanför Norfolk. Här låg jag sedan hela
vintern på samma ställe, der för ett par månader sedan min
bror och jag hade byggt våra önskningars luftslott. Huru
märkvärdigt, att detta en gång skulle få verklig form! Här

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 17:04:40 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/minnenhok/0098.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free