Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
28
142.
ZACHARIAS TOPELIUS.
Född d. 14 januari 1818, son af Zacharias Topelius d. ä. och
Katarina Sofia Calamnius. Fil. doktor, publicist, skald, professor, statsråd.
Död 12 mars 1898.
Den blifvande skalden, som var född på Kuddnäs gård invid Nykarleby,
åtnjöt sin första undervisning i hemmet; vid sidan af det exakta vetande han
inhemtade, väcktes hans fantasi af sagor, visor och diktverk, som tidigt blefvo en del
af hans själaspis. Efter en tids skolgång i Uleåborg, från det elfte året, sändes han
af modern till Helsingfors, där han upptogs i Runebergs hem. Redan 1833 vann
han den gyllene lyran och efter någon tvekan och sökande — läkarekallet hägrade
för honom — fann han sin uppgift i historien, aflade kandidatexamen samt
promoverades vid jubelfesten 1840. Fil. doktorsvärdigheten följde vid 1847 års promotion.
Men 1842 hade han blifvit redaktör för Helsingfors Tidningar och var därmed
inne på en bana, som han lämnade först 1860. Samtidigt var han dock äfven på
annat sätt verksam, sekreterare i Societas pro Flora et Fauna Fennica (1842—46),
biblioteksamanuens (1846—51) och afdelningskurator. Han mottog under denna
tid många väckelser äfven i religiöst hänseende, och hans diktareverksamhet
växte fram. Promotionsskald vid 1844 års promotion (och vid trenne senare), utgaf
han första häftet »Ljungblommor» påföljande år. På prosadiktningens område
framträdde hans första novell i bokform 1849 och snart var han äfven inne på
dramatikens område: Efter femtio år, Kung Carls Jakt och Regina v. Emmentz
följde tätt på hvarandra, medan han under åren 1847—52 genom sina ’Sagor’,
senare följda af ’Läsning för barn’ eröfrade sin af ingen bestridda rangplats
som barnens diktare. — Utnämnd 1852 till lektor i Wasa, hann han ej tillträda
tjänsten, innan han blef e. o. professor i Finlands hist. vid Helsingfors universitet
Vid detta var han sedan knuten som ord. prof. (en tid ock som rektor) ända till
1878, då han afgick som emeritus och erhöll statsrådsvärdighet. Under sin
professorstid representerade han Universitetet vid jubelfesterna i Lund 1863 och i
Uppsala 1877. Af ett stort antal såväl inhemska som utländska lärda och andra
sällskap hade han efterhand emottagit kallelse till hedersledamot och Svenska
Akademien tilldelade honom sin stora guldmedalj vid jubelfesten 1886. —
Under hela denna tid och ännu lång tid framåt var han flitigt verksam som skald
och prosadiktare, och om hans framställningssätt har med full rätt sagts, att det
utmärkte sig genom hög idealitet i bredd med starkt sinne för verkligheten, realism
i bredd med symbolik och romantik. Också vann han insteg och popularitet som
få äfven utanför vårt lands gränser, isynnerhet i Sverige. Dock har han ej helt
undgått klandret. Understundom ljödo toner från hans lyra, eller framträdde i
prosans dräkt klädda tankar, dem samtiden ej ville kännas vid och ej heller en senare
tid kunnat skänka sitt gillande. Men oafsedt detta, är vår tid kanske ej fullt danad
att tillägna sig den stämning Topelii sångmö fordrar. Måhända randas engång,
skola vi hoppas, solljusare dagar, då den siste representanten för vår literära
storhetstid framstår bättre förstådd och erkänd än hvad nu är fallet midt under svallet
af de tunga dyningarna från det brutala våldets och det hårda trycket från råa
lidelsers dystra tid. — De bildande konsterna hade i honom en varm och stödjande vän,
som Konstföreningens sekreterare fungerade han 1847—69 samt ledde
Konstnärsgillets förhandlingar 1864—89. Alla kulturella och humanitära sträfvanden
öfverhufvud omhuldades af honom och behöfde aldrig förgäfves vädja till hans direkta
medverkan eller protektion. Efter sin afgång från Universitetet flyttade Topelius till
Björkudden i östersundom, gästade likväl som oftast hufvudstaden, där han bl. a.
mottog jubelmagisterkransen 1890, och vardt jubeldoktor sju år senare. Han afled
på Björkudden och begrofs under stort deltagande från allmänhetens sida på Nya
kyrkogården i Helsingfors. Insamling pågår för åstadkommande af ett
minnesmärke öfver honom, afsedt att resas i hufvudstaden; i Wasa finnes en byst af
honom uppställd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
