Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
61
142.
CARL GUSTAF EMIL MANNERHEIM.
f
Född d. 4 juni 1867, son af Carl Robert Mannerheim och Hedvig
Charlotta Helena von Julin. Friherre, hon. fil. doktor, general af
kavalleriet, härförare, f. d. riksföreståndare.
På det gamla Fleming-godset Willnäs, som i slutet af 1700-talet Öfvergått
till den Mannerheimska släkten, föddes M., som den andra i ordningen af sönerna.
Hans första skolutbildning egde rum i Helsingfors, men 1882 inträdde han i finska
kadettkåren, därifrån han dock afgick 1886, och blef 1887 student. Sin militära
utbildning fullföljde han vid en kavalleriskola i Ryssland och blef kornett 1880.
Efter vunnen transport till Chevaliergardet (1800) tjänstgjorde han samtidigt vid
hofstallet och avancerade till ryttmästare 1901. Efter ett antal kommenderingar
blef han öfverstelöjtnant vid ett dragonregemente, med hvilket han deltog 1 kriget
mot Japan, och befordrades för utmärkelse i krig 1905 till öfverste. Under åren
1906—08 anförtroddes honom en maktpåliggande mission till Centralasien och
Kina, från hvilken färd han ock hemsände betydelsefulla samlingar af kult- och
etnografiska föremål till de Antellska samlingarna. Generalmajor vid kejsarens
svit (1911) och chef för en gardeskavaileribrigad (1914) deltog han med denna i
världskriget. År 1915 blef han chef för 12:te kav. divisionen, förde jämväl — fr.
slutet af 1916 till början af 1917 — befälet öfver en rysk-rumänisk grupp, och blef
chef för 6:te kavallerikåren s. å. Under de många sammandrabbningarna på denna
del af fronten ådagalade M. såväl stor personlig tapperhet som fältherrebegåfning;
det sätt hvarpå han ledde sina trupper tillvann honom erkännande för skicklighet
och ridderlighet. År 1917 afgick M. ur rysk tjänst och återvände till Finland. På
hösten s. å. begynte med allt större tydlighet framgå — ett varsel var strejken i
november — att inom vissa djupa lager af landets befolkning igångsattes en rörelse
riktad mot den bestående ordningen, ja mot själfva statsidén, och då i januari 1918
upproret stod för dörren, blef Mannerheim af Finlands regering den 28 jan. 1918
utnämnd till öfverbefälhafvare för armén. Men — denna armé måste först danas. M.
afreste öfver Tammerfors till södra Österbotten, åtföljd af ett antal behjärtade,
fäderneslandet och honom hängifne män. Hans maning till samling hörsammades, allt
tätare växte skarorna, de ryska besättningarna krossades och deras vapen blefvo
den nya arméns första. Oväntad var motgången att ej af eller öfver Sverige erhålla
förstärkning af de knappa förråden, politiken lade sin dämpare öfver hjärtats
känslor, som dock gåfvo sig tillkänna genom enskild offervillighet, hvilken lät
svenskt blod gjutas för den mänsklighetens kamp här fördes. Mannerheim hade
att stampa fram en krigshär ur jorden och om också erkännas måste, att kring honom
villigt samlades skaror, som brunno af stridslust, då han kallade, står det fast, att
han visade sig som en organisator, snart sagt, utan like. Intet färdigt fanns då
striden upptogs, allt från det minsta till det största måste tillskapas under
fortgången af det hårda trycket från den bättre rustade motståndaren, hvilket
fördröjde framryckningen och ökade lidandets dagar bland de efter räddning otåligt
bidande offren för den röda skräcken. Men ej blott uppbyggaren-organisatorns
värf fullföljdes af honom på det mest förtjänstfulla sätt, äfven hans strategiska
ledning af fälttåget var den börne fältherrens. Oförvansklig är den ära hvarmed
han och hans trupper höljde sig, och minnet af Finlands kamp för sin frigörelse
bör aldrig kunna förblekna. Också skymde inga moln den vackra majhimmeln
den dag — den 16 maj — när Mannerheim med sin segrande här gjorde sitt Intåg
i Finlands hufvudstad, jublet var bedöfvande. Men — innan månaden var
förrunnen hade M. afgått från öfverbefälhafvareplatsen och lämnat landet. Den
dåvarande regeringen omfattade ej hans härordningsförslag och landets öden leddes
i en annan riktning än den M. förordat; hans löfte att befria Ostkarelen kunde ej
infrias, emedan den rätta stunden försuttits, och hans appell till sina krigare har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
