14 Enligt den instruktion jag förde med mig från Stockholm, undertecknad av Prins Carl, skulle jag omedelbart efter min ankomst till Petrograd i februari 1916 följa med en Röda kors-expedition, som skulle avgå till Kansk i Sibirien. När jag vid audiensen hos general Brändström framvisade min fullmakt, yttrade han: »Kanskexpedi-tionen har redan fulltalig personal och avgår i övermorgon. Pastorn får vänta tills vidare.» Det kom som ett slag för mig, och jag gjorde någon invändning. Aldrig skall jag glömma vad som nu inträffade. »Vill pastorn inte finna sig i legationens arbetsordning, så är det lika bra att pastorn reser hem på en gång», blev general Brändströms svar. Blicken var något av en diktators. Jag lämnade legationen med en beklämmande känsla av att jag totalt misslyckats, när det gällde arbetet i Ryssland. Om några dagar blev jag kallad till legationen. General Brändström meddelade då, att i mitten av april en expedition skulle dirigeras till Pensa — en dagsresa från Samara — och att denna expedition skulle taga emot de krigsfångetransporter som under vårmånaderna 1916 beräknades komma från det inre av Sibirien för att föras ut till skogar, gruvor, fabriksanläggningar, lantgårdar och gods i det europeiska Ryssland. »Min dotter kommer att medfölja den expeditionen», yttrade general Brändström. Jag blev anmodad att deltaga i den. — Sådan var general Brändström. Aldrig kan minnet av hans personlighet utplånas hos mig. Jag fick nu under tre år mottaga instruktioner från honom och även komma till hans sjukbädd strax före hans död i Stockholm november 1921. När general Brändström uttalade sin önskan att jag skulle deltaga i expeditionen till Pensa, vaidet som jag förts tillbaka till krigsministeriet i Berlin,