22 takt med hemlandet. Med juni månads början dalade det alltmera av, och vi kunde så småningom hörja likvidera vårt arbete i Pensa II. Några dylika stora trupp-sändningar förekommo sedan icke mera. De hade satts i gång i samband med den våren 1916 gjorda internationella överenskommelsen att alla krigsfångar som icke hindrades av sjukdom skulle föras från de egentliga lägren ut i arbete. I mitten av juni månad 1916 var Pensa 11 åter en lugn och stilla idyll. Vad vi särskilt gladde oss åt vid fullbordad gärning i Pensa var att vi kunnat hjälpa ej så få krigsfångar, som varit helt avstängda från hemlandet, att åter nå kontakt med sina anhöriga. Att antalet av dessa ’Vermisste’ var ganska stort framgår av att i t. ex. den första transporten från Nikolsk-Ussurijsk, som passerade Pensa II den 30 april, kunde antecknas ett fyrtiotal som under hela Sibirienvistelsen ej hört något från de sina. 1 en del transporter var antalet skrämmande högt. Var tedde sig Elsa Brändström allra mest imponerande? Var bröt strålglansen klarast fram kring hennes panna? Var fick hennes vitalitet och energi ett drag av allbetvingande makt, som kom även den mest förtvivlade situation att åtminstone för några ögonblick ändra gestalt? Det var vid sjukbäddar. Redan från allra första dagen i Pensa gjorde sig Elsa Brändström noga underrättad om alla sanitära förhållanden. I Pensa II var en del av de s. k. Sibirienbarackerna — baracker för emigranter till Sibirien — nu använda som sjukhus. Sex läkare fun nos där — två ryska och fyra krigsfångar. En av de senare var turk, dr Ali Riza från Konstanti-nopel. Han hade tagits tillfånga i Kaukasus i början av