24 två små barn, av vilka det yngsta löddes några dagar efter att han sista gången dragit ut i fäll. Aldrig skall jag glömma det ögonblick, då i en av sjuksalarna i Pensa II dr Riza och Elsa Brändström stodo vid en turks sjukbädd. Patienten såg mycket olycklig ut genom den isolering språkförbistringen vållat. I salen lågo tyskar, ungrare, polacker, serber, kroater, slovener, italienare och rumäner, men ingen förstod den ensamme turkens språk. Elsa Brändström fattade genast situationen. »Vi förstå icke varandras språk, men detta förstå vi» — sade hon, i det hon tryckte turkens hand och fick ett vänligt leende från den sjuke. — —- — På det hela taget syntes det vara ganska väl ordnat och organiserat med läkarvård och sjukhus i Pensa med omnejd. Dr Ali Riza hade till medarbetare de tre österrikiska läkarna Sigfried Fischl, Moritz Hacker och Leon Auber. De hade råkat i fångenskap samma dag — den 24 augusti 1914 — i Galizien ungefär sex mil från Lemberg. I Pensa hade de varit sedan den 10 december 1914. Trots tvåårig dyster och enformig tillvaro höllo de likväl modet uppe. De hade ju många gemensamma upplevelser och intressen. Svårare var det som nämnt för dr Riza — ensam turkisk läkare i Pensa. Emellertid erkände alla fyra, att deras nuvarande arbete för egna landsmän i hög grad hjälpte dem att bära sitt öde utan alltför stor besvikelse. Förhållandet till de tvenne ryska läkarna, doktorerna Bukowskij och Dlugatj, var också idealiskt. Man betraktade varandra som ämbetsbröder och lät icke det pågående kriget störa den goda stämningen i gemensamt arbete för sjuka och sårade. Den 21 april 1916 — alltså två dagar efter vår ankomst till Pensa — besöktes de sjukhus som voro förlagda i själva staden. Det var strax intill järnvägsstatio-