52 fortfarande var Elsa Brändström densamma som förut i sjuksalar och baracker — om man också märkte, att de hårda åren förbrukat mycken kraft.------------- Tiden för hemfärd var inne. Efter ententemakternas seger var ju krigsfångearbetet definitivt avslutat. Det var nu evakueringen som återstod, och för dess genomförande behövdes nya krafter. Den ene rödakorsdelegaten efter den andre begav sig från Omsk i hopp om att trots kaos någon resemöjlighet dock skulle kunna yppa sig. Själv slöt jag mig samman med den svenske rödakorsdelegaten Herman Reinius och den danske pastorn Charles Nedermark. Vi lyckades komma med ett trupptrans-porttåg till Vladivostok. Därifrån togo vi oss över till Shanghai, och med den kinesiska ångaren Nanking kommo vi till San Fransisco. Den norska ångaren Hellig Olav förde oss från New York till Oslo. Där togo vi svenskar farväl av den danske pastorn och lackade honom för gott samarbete under svåra tider. Den 19 maj 1919 var jag lyckligt hemma hos min familj i Ockelbo efter att denna gång ha varit borta oavbrutet sedan ny året 1917. Jag kom hem nästan som en främling.----------- Då jag tog farväl av Omsk, försäkrade mig Elsa Brändström, att hon inte skulle lämna Ryssland förrän alla krigsfångar blivit evakuerade. Och hon höll sitt löfte. Hon bad mig att under hemfärden besöka fånglägret i staden Barnaul och stanna där ett par veckor, tills hon själv skulle komma dit. Jag minns som i går när mitt tåg passerade den station utmed transsibiriska järnvägen, från vilken en bibana till Barnaul gick. Skulle jag stiga av, eller skulle jag stanna kvar hos mina reskamrater? Det var verkligen en hård kamp. Tåget gjorde ett par timmars uppehåll, och jag såg hela tiden Elsa Brändströms blick. Så hörde jag avgångssignalen, och