104 ström själv. Outtröttligt sörjer hon lör sina skyddslingar, men hennes omsorger inskränka sig icke blott till barnens lekamliga behov; hon gör också upp planer för deras framtid. Barnen gå i skola i Mittweida och därför skulle lätt nog begreppet »anstaltsbarn» kunna uppkomma. Detta vill Elsa Brändström absolut inte veta av. Därför kör hon en dag en hel last barn i sin nya, av firman Opel skänkta bil till skolan. Om också barnen voro tätt packade som sillar i en tunna, så imponerade dock detta på barnen i Mittweida. Ty att åka bil är dock verkligen riktigt fint! En annan dag ställer syster Elsa till med en barnbjudning, för vilken barnen i Neusorge själva äro värdar och fått bjuda in sina gäster. Man kan alltså mycket väl börja umgås med dem, och det är t. o. m. riktigt fint! Neusorge är visst inte någon anstalt för barnen utan — ett »slott»! Men så finns det också förtjusande barn på Neusorge. Så t. ex. en söt, rundkindad liten baltisk tös, sprudlande livlig och glad. En gång tillfrågades hon: »Lilla tjockis, gråter du aldrig?» —— »Nej», svarade hon mycket bestämt, »bara när jag har tid.» Men ingen i Neusorge fick någonsin se, att hon hade tid till det. Lilla Nina är allas älskling. Hennes föräldrar, som voro tyskryssar, hade då revolutionen bröt ut flytt till Tyskland och lämnat kvar allt vad de ägde. Den lilla flickans tidigaste minne rörde sig kring ett stort hus i Jekaterin-burg, en förskräcklig färd i en boskapsvagn genom Ryssland tillsammans med smutsiga ryssar och ett uppehåll på en karantänstation. Då Nina förlorade sina föräldrar, kom hon till syster Elsa, som hon först alltid höll i kjolen, emedan hon som liten främling hade så stort förtroende för henne och höll av henne så förfärligt myc-