Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 8. Två canzoner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
138
ANTIKRISTS iMIRAKLER
Det enda hon hade åstundat hade varit att få veta
om Gaetano älskade henne.
Åter gingo några veckor, och donna Micaela
satt alltjämt inne hos don Ferrante.
Men en dag hade donna Elisa lockat ut henne.
»Kom med ner i min trädgård, svägerska, och se
på mitt stora magnolieträd! Du har aldrig sett
något så vackert.»
Hon hade gått med donna Elisa över gatan
och hade kommit in på hennes gård. Och donna
Elisas magnolia var som den strålande solen, så att
man märkte henne till och med, innan man såg
henne. På vitt avstånd låg doften och vaggade
i luften, och det var ett surrande av bin och ett
kvittrande av fåglar.
Då donna Micaela fick se trädet, kunde hon
knappast andas. Det var mycket högt och stort
med skönt regelbunden växt, och dess stora, fasta
blad voro friskt mörkgröna. Men nu var det alldeles
betäckt med stora, ljusa blommor, som upplyste
och prydde det, så att man tyckte, att det var
klätt till fest, och man kände hur en berusande
glädje strömmade ut från trädet. Och donna
Micaela blev som bedövad och kände, att en
främmande och oemotståndlig makt tog väldet över
henne. Hon drog ned till sig en av de styva
kvistarna, bredde ut blomman, som den bar, utan
att bryta den, tog en nål och började pricka in
bokstäver i blombladen. — »Vad gör du,
svägerska?» frågade donna Elisa. — »Ingenting,
ingenting.» — »På min tid brukade de unga flickorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
