Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det hvita hafvet af tält, redutter, kanoner och vaktposter
med spetsiga hjälmar, stående orörligt som bildstoder
rundt omkring lägret. Större och mindre grupper af
soldater pekade på oss, generaler kikade på oss, och hela
lägret var fullt af lif och rörelse, hvars sorl trängde ända
upp till oss. Det sköts mot oss med en liten fältkanon,
men vi hörde inte ens kulornas hvinande. Monsieur
Vaucourt, ballongens förare, en duktig luftseglare, men
stor kruka för resten, låg på bottnen af gondolen, halfdöd
af förskräckelse. Selim skrattade som en uppsluppen
pojke, klappade i händerna, svor öfver tyskarne och
skrek åt dem på allehanda tungomål. Därvid gungade
gondolen så, att herr Vaucourts förfäran vardt ännu
större. Med bössan i handen sökte jag passa på, om jag
ej skulle kunna lossa ett skott, men detta var omöjligt
dels på grund af det stora afståndet, dels på grund af
gondolens svängningar.
Då vi hunnit förbi lägrets sista utposter, började
ballongen emellertid sänka sig ännu mer. Nu grep äfven
Selim sin bössa, och hans ögon glänste som på en varg.
Han stirrade oaflåtligt åt ett håll och sade om en liten
stund åt mig:
— Titta!
Jag såg åt det håll, som han utpekade, ooh upptäckte
genom det tunna molnlager, hvari vi seglade, hurusom
några dussin gestalter till häst löste sig från den svarta
massan af hoppackade människor och började sätta efter
oss.
Inom kort kunde vi med blotta ögat urskilja de
fyrkantiga ulanmössorna, lansarna och de små fanornas
färger. Nedifrån nådde oss deras skrik, och snart voro de
alldeles under oss. Under tiden sänkte sig vår farkost
ännu mer och sväfvade fram ännu långsammare.
— Det är ulaner! — utbrast Selim.
— Nous sommes perdus! gnällde herr
Vaucourt.
Ulanerna sporrade nu sina hästar det värsta de
kunde, men utan den minsta ordning. I spetsen sprängde
en officer, en reslig karl med ljust helskägg. Hans
Kastanjebruna häst, tydligen starkare än de andra,
galopperade som besatt rakt fram under ballongen och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
