Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det underliga var, att denna röst än tycktes komma
från den högra sidan, än från den vänstra. Än hördes
den på nära håll, än längre bort, men alltid svag och
ömklig.
Nej, det var hvarken en stork eller en natthäger.
Det var något oförklarligt i allt detta, och denna
barnsligt ömkliga stämma hade i sig något skräckinjagande och
öfvernaturligt. Från vargars tjut eller ljud af bössor
kunde vi tydligt urskilja detta läte.
Selim, som, trots sitt lejonmod, var en smula
skrockfull, stirrade in i nattens mörker och hviskade:
— Jag tycker inte om det där. Jag tycker inte om
en fara, om hvilken jag ej vet, hvari den består.
— Mon Dieu! suckade herr Vaucort, likblek af
fasa.
— Nu ser jag något hvitt, hviskade Selim åter och
pekade åt en mörk vrå af skogen.
Jag såg åt detta håll. Men Mirza hade bedragit sig,
ty där syntes hvarken något hvitt eller svart.
— Jag tar min karbin ooh ser efter, sade jag. — Så
farligt är det väl inte.
Jag begaf mig i väg, likaledes gripen af den känslan
ätt den värsta fara är den, hvars beskaffenhet man ej
känner. Vid ljudet af denna stämma, som hördes än
öfver mig, än rundt omkring, var jag i själfva verket färdig
att tro, att aflidnas andar huserade i träden såsom
starar och kallade på hvarandra eller klagade.
Äfven mina nerver började nu bli öfverretade. Jag
spratt till vid prasslandet af hvarje gren, som jag
trampade på. En gång föreföll det mig, som om en stämma
hviskade mig i örat: Hallå, polack! Men det var bara
en inbillning.
Jag gick in ett stycke i skogen rundt omkring det
träd, under hvilket vi slagit läger. Stämman genljöd
ännu ihållande rundt omkring, så att det till slut väckte
mer leda än fasa.
— Måtte hin onde ta dig! mumlade jag för mig själf
och vände tillbaka.
Under trädet fann jag blott herr Vaucourt, som helt
visst var öfvertygad om att det var själfva Lucifer, som
kom för att hemta hans själ, då jag närmade mig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
