Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och jag stötte värjan ända till fästet i hans bröst. Jag
kan än i dag höra, huru spetsen skrapade mot hans
ryggradskotor...
Mirza skakade i hela kroppen. Hans ansikte var
blekt, hans ögon inflammerade. I hans uppsyn
afspeglade sig sorg, men på samma gång ett doft, ondskefullt
trots.
Han dolde ansiktet i händerna och teg. Under
pausen hördes skotten från drabbningen, som tycktes närma
sig mer och mer.
— Berätta vidare, ty snart ha vi inte tid mer —
sade jag.
— Hvad som sedan följde, kan du lätt förstå. Lydia
visade mig på dörren, men först nu började jag älska
henne på allvar. Jag skulle också velat ta en gruflig
hämnd på La Rochenoire, men visste då inte säkert,
hvilken roll han hade spelt i denna historia. För öfrigt fick
han kort efter katastrofen order att bege sig till
Marseille, ty han tjänade såsom löjtnant i marinen den
tiden. Före afresan friade han till Lydia, som i ett anfall
af förtviflan gaf honom sitt jaord. Jag började föra ett
vildt lefnadssätt och gjorde af med mycket pengar. Jag
var då ordförande i Jockey-klubben, och man höll mig
för en hjälte, men själf tyckte jag mig vara en usling och
led förfärligt. Min kärlek till Lydia stegrades
ytterligare, och detta gjorde mig ännu olyckligare.
— Hur fick du nu reda på La Rochenoire?
— Under mitt vilda lif träffade jag åter på fru
Marillac. Hon var djupt sjunken, men jag försökte hjälpa
henne upp ur eländet. Det var dock för sent, ty hon
tynade bort af lungsot och dog. Kort före sin död bekände
hon dock allt för mig, och jag svor nu att hämnas på La
Rochenoire. Och så sant jag lefver, skulle jag ha gjort
det för länge sedan, om ej kriget hade brutit ut i
samma vefva.
— La Rochenoire, fortfor han, tycktes fiska i krigets
grumligaste vatten, men jag bad både till de kristnes
Gud och till min dumme Mohammed, att han måtte blifva
vid lif för min räkning. Snart nog blef hans namn också
beryktadt såsom en af de värsta fribytarna, och då
tänkte jag för mig själf: Nu är tiden inne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
