Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. Den 12 februari 1925 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MISSIONSFÖRBUNDET.
113
Parti från vägen. -—–– Vid vattnet ii Sandju.
ÖVER ÖKNAR OCH BERG.
Av missionär D. Gustafsson.
III.
Framkomna till lantgården banka vi på
porten. Sedan vi äntligen lyckats väcka
gårdsfolket, öppnas portarna, ock vi bli insläppta. Trots
den sena timmen bli vi ytterst vänligt mottagna,
och rum beredes åt både oss ooh vår karavan.
Vi få ett nytt bevis på muhammedanernas
gästfrihet. Rummet, som vi få oss anvisat, är långt
ifrån luxiöst, fritt från allt slags möbler, som
det är. Men det betydde i varje fall mindre. Ty
knappast äro våra bäddar i ordning, förrän de
trötta resenärerna sova tungt. Yi vakna ej förrän
solen står högt på fästet. Åter höra vi bruset från
floden. Sedan vi närmare fått göra bekantskap med
folket på gården, få vi veta, att en kvinna ligger
insjuknad i tyfoid. Som folket ej iakttager den
minsta försiktighet vid sjukdomar, tycka vi, att
det är något besvärande, då de nu gärna vilja
bjuda oss på té ur sina mindre väl rengjorda
koppar. För den sjuka kunna vi ju intet göra,
fastän man enträget ber oss om medicin. En av
sönerna på gården talar om för oss, att han varit
till vårt sjukhus i Jarkend, och där fått medicin,
som gjort honom fullkomligt bra, och det är väl
nu anledningen till förtroendet till oss.
Sedan vi intagit en kraftig frukost, gå vi att
bese omgivningen. Sandju-oasen, där vi nu
befinna oss, är så pittoresk, där den ligger vid
bergets fot. Rikligt med vatten finnes här också,
som den präktiga vegetationen bär vittne om.
Särskilt lägger man märke till de höga,
lummiga valnötsträden, som här finnas ,i stor mängd.
Vid tio-tiden på f. m. kommer vår
karavanförare för att hälsa på oss, och vi få nu göra be-
kantskap med en man, som kommer att
förorsaka oss mycket obehag. Han kommer ridande i
hastigt lopp, och det svarta yviga håret
fladdrar om tinningarna, och f. ö. ser han vild ut.
Mannen är tibetan, och som sådan bär han
hårpiska. Han gör ett obehagligt intryck på oss, och
senare fingo vi ock erfara, att vår känsla ej
bedragit oss beträffande mannen. — Men nu ha vi
dröjt länge nog här och måste därför göra oss
i ordning att fara till karavansarajet som ligger
på andra sidan floden.
Yi sätta oss i rörelse mot den brusande floden.
Det är inte bara vi missionärer, som gärna ville
vara på den andra sidan, utan även
karavanfolket ser nervöst ut. Det är endast br. Zavitski,
som är lugn. Som han erbjuder sig att föra lilla
Ingrid över floden, överlämna vi henne med
tacksamhet åt honom. Han är ju också så van vid
att ’krossa’ floder. Hans starka, lugna
mongolhäst, inger också förtroende. Och nu gäller det!
Några karavanhästar drivas först i floden. Det
kännes så osäkert på hästryggen i dag, ty dessa
finna det så svårt att få fäste för fötterna i den
’stenuppfyllda floden. Men se där! Nu stupar
lillans häst. Man ser nu endast huvudet av
honom. Yår karavanförare, som försökt att föra
denna häst över, har drivit på honom för fort,
med denna ledsamma följd. Männen rusa till för
att rädda hästen och bördorna, lillans korg och
matlådan, som han bär. Allt blir så ordentligt
genomdränkt. Värst är det dock med sockret. Det
lyckas männen att hålla hästens huvud över
vattnet, tills han blir befriad från bördorna, var-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
