Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. Den 26 februari 1925 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
152
MISSIONSFÖRBUNDET. 152
En trygg viloplats.
Uppb. 2:1.
Av 0. Bergin.
En glädjande hälsning: Jag håller dig i
min högra hand. Där var trygghet, vila och
ljuvlig ro för församlingsföreståndaien. I
Jesu högra hand var ’han säker mot all
förföljelse, intet hår skulle mot Guds vilja falla från
hans huvud och ingen skulle kunna rycka
honom bort från denna trygga viloplats. Det var
också förenat med stort ansvar att så vara
hållen av Frälsarens högra hand. Om
församlingsföreståndaren ej vandrade evangelium
värdigt, kunde Frälsaren kasta (honom bort
ifrån sig. Lärdom och begåvning hjälpa ej då.
Han kan ej mera, trots alla ansträngningar,
vara till uppbyggelse ocb glädje för Guds
församling. Hans liv blir fruktlöst inför Gud.
Gud förbarme sig över alla
församlingsföreståndare och hjälpe dem att hava akt på sig
själva odh läran och förbliva i Herrens högra
hand! Deras ansvar är stort och1 deras arbete
maktpåliggande. Församlingsmedlemmar,
bed-jen mera till Gud för edra föreståndare, bållen
dem kära för ämbetets skull och gören allt för
att uppmuntra dem i deras gärning!
Det är ej blott församlingsföreståndaren som
har den stora men ansvarsfulla förmånen att
vila i Herrens högra bandi I Jesu händer vila
alla hans lärjungar. Därom läsa vi i Joh.
10: 2$—20: Ooh jag giver dem evigt liv, ocb
de skola ej förgås evinnerligen ooh ingen skall
rycka dem ur min Faders hand. Min Fader,
som givit mig dem, är större än alla och ingen
kan rycka dem ur min Faders hand. I Guds
och Jesu bänder vila alla Guds barn. Där
kunna de andas ut och lägga av alla sina bekymmer,
kasta dem på (honom, som bar omsorg om sitt
folk. Att vila i G-uds bänder innebär alltid
sann trygghet under alla omständigheter, även
om det ej alltid betyder jordisk medgång odb
glädje. I Guds händer få alla hans barn sin
del av Herrens aga. »Herren gisslar var och
en som ban upptager.» Men att lida aga av
Gud är ett av bevisen för att man är en äkta
och ej en oäkta son (Hebr. 12 :5—8). Det kan
understundom bliva så tungt ooh mörkt, fast
man vilar i Guds händer, att Sion måste klaga
ooh säga: »Herren bar förskjutit, Herren har
övergivit mig.» Då svarar Herren: »Ivan en
moder förgäta sitt barn, så att hon icke har
förbarmande med sin livsfrukt? Ooh om bon än
kunde förgäta honom skall jag dock icke
förgäta dig. Se på mina bänder har jag tecknat
dig, ooh dina murar äro alltid inför mina
-ögon.» Es. 49:14—16. »Frukta icke, ty jag
är med dig, var icke försagd, ty jag är din
Gud. Jag styrker dig, jag hjälper dig. Jag
uppehåller dig med min rättfärdighets högra
band.» Es. 49: 10. I sanning kan allt Guds
folk både i glädje och sorg, i med- ooh
motgång, i liv odh död sjunga:
»Tryggare kan ingen vara Än Guds lilla
barnaskara. Stjärnan ej på himlafästet,
Fågeln ej i kända nästet.
Herren själv de sina vårdar Uti Sions helga
gårdar. Över dem ban sig förbarmar, Bär dem
hult på fadesarmar.»
Gud1 vare lov för att ban bar tecknat oss på
sina händer! Andas ut, känn dig trygg och
glad i Gud, du kära Guds barn, ty du vilar i
din Faders händer. Han bär dig över djupen
mot höjden. Han bär dig hem. Gud vare pris!
Måtte vi då alla pryda hans lära till Guds
rikes uppbyggande bland alla folk!
Herren glöm mer ej de sina.
även om det för dem kan synas så ibland. Han
vet, var de äro ooh huru de hava det. Och han
bar detta i minnet.
En på Herren troende fru i Värmland
berättade mig för ett par år sedan, att hennes far
dött över hundra år gammal. Han var en
gudfruktig man. Han brakade ibland säga till sin
omgivning, att det såg -ut för honom, som
ätt-Herren glömt honom, och därför förbisett att
hämta honom från vistelsen bär till sitt
paradis. En dag satt ban ooh sjöng sången: »Glöm
ej mig, o Herre Jesus, låt mig bönhört bli» etc.
Men innan ban slutat sången, tystnade hans
stämma, ooh då man såg till honom, hade
Herren hämtat hans ande till den eviga världen.
Herren glömde ej sin trötta pilgrim. När
hans tid var inne, sände han sina änglar och
hämtade den gamle hem till sina boningar.
Snart är det min och1 din tur, kanske innan vi
längta därefter ocb bedja därom. Han
glömmer oss ej. Må icke heller vi glömma honom
utan hålla oss redo. E. Sjöberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
