Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 12. Den 19 mars 1925 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
■208
MISSIONSFÖRBUNDET.
nande cigarett, som en av de tre hade i
munnen, i krutet, vilket genast exploderade.
Mannen, som var skulden till olyckan, skyndade
häls över huvud ut och begav sig till Macheng
för att hos oss söka vård. Underligt nog blev
han minst bränd. Men hans medhjälpare
kommo ej så lyckligt undan, deras kläder fattade
eld. När de med händerna släckte den elden,
blevo dessa brända. Ansikte, hals, fötter och
ben blevo ock illa skadade. Snart stod huset i
ljusan låga. Det och en närbelägen butik brunno
ned. Flera av folket i dessa hus fingo
brännskador, en liten flicka, sina föräldrars enda
barn, så svåra, att hon dog av dem.
De två tjänstemännen fördes till polisen i
Sungpu, där de fingo vara, tills mandarinen i
Macheng kunde komma ocli undersöka saken.
Då fördes de hem. Den ene fördes direkt till
oss, men den andre till saltpeterkontoret, där
de menade sig själva kunna sköta honom. Det
gick dock inte, vadan han slutligen fördes hit.
Jag skall inte söka skildra de arma männens
tillstånd, då vi fingo hand om dem. Do
uppsvällda ansiktena, påsmetade med olja dag efter
dag utan någon rengöring; var, som torkat till
tjocka krustor; de svullna händerna, där
blodådrorna sprutade blod, när de efter några
dagar voro fria från all sin smuts; och fötterna.
Nej, detta är nog. »Kunna de bli återställda?»
frågade chefen för saltpeterkontoret. »Jag
hoppas så, om Gud står oss bi», blev mitt svar. Men
det blev ett tålamodsprövande arbete. Den
första tiden krävde de bägge männen dagligen
minst tvenne timmars ihärdigt arbete vardera.
Och vid måltiderna måste de matas som
småbarn. Som väl var, hade vi ett gott lager
para-finlösning hemma. Och det togs i bruk vid
behandlingen. När det var slut, måste lapisgas
och salvor till. De flesta av skadorna hörde till
tredje gradens brännsår, d. v. s. hade bränt
igenom huden. Båda räddades till livet. Den,
som fördes direkt hit, utan några egentliga
ärrbildningar; den andre, som de själva
plåstrade méd en tid, har ej undangått åtskilliga
sammandragningar i ansiktshuden.
Av dem, som fira nyår hos oss, är det en man,
som jag till slut vill presentera. Han och några
till voro för tvenne månader sedan ute på
vildsvinsjakt. Och den skedde på samma sätt, som
Karl den tolvte i sin ungdom jagade skogens
kung, björnen, d. ä. utan eldvapen. De lyckades
spåra upp en väldig gält. 1 Men besten tyckte
inte om leken. Han satte efter sina förföljare.
Flera blevo bitna. En så svårt, att han måste
hoppa i en damm för att komma undan svinet.
Nu vände sig detta mot vår man. Han sprang
med galten efter sig, föll och bröt vänstra
underbenet. Men galten var efter honom. Nu gick
det inte att springa. Han måste därför upp i
ett träd. Därvid trängde det avbrutna benet
ut genom huden. Äntligen slutade jakten med
att det stora svinet dödades, och den skadade
kunde hjälpas ned från trädet och föras hem.
Dagen därefter fingo vi hand om honom
jämte mannen, som hoppat i dammen. Denne,
som blott blivit biten, kunde snart lämna oss.
Men den förstnämnde är ännu kvar i sjukstugan.
Omkring det komplicerade benbrottet hade man
lindat gammal smutsig täckvadd. Inte
underligt att en svårartad infektion med brand satte
till. Därtill kom ock lunginflammation. Vi hade
några synnerligen oroliga dagar. Fingo göra
flera operationer. Nu är benet under läkning,
någon månad till och vi hoppas ha honom på
benen, för så vitt intet nu oförutsett inträffar.
Många andra, skjutna av rövare eller skadade
i slagsmål, lidande av sår och varsamlingar och
annat ont, skulle jag kunna omnämna. Men nog.
Gud hjälper dag efter dag. Och vi få vara
hans redskap. Huru stort! I sjukstugan liar
under 1924 varit intagna 96 patienter. Ett
särskilt tack till de vänner, som underhålla våra
frisängar. Bland andra har en blind man fått
åtnjuta denna eder godhet. I polikliniken ha
vi haft omkring 9,500 sjukbesök.
Vänner, glömmen oss ej i förbönen!
Machenghsien den 21 jan. 1925.
D. R. Walilquist.
Pastorer!
Våren vänliga att i edra församlingar
påminna om prenumeration från 1 april på
MISSIONSFÖRBUNDET
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
