Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 17. Den 23 april 1925 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3 LO
MISSIONSFÖRBUNDET.
mänskligheten av individer. Det finns ej något,
som står över individen, finns då någon makt,
som kan tvinga honom att äga denna allmänua
sympati, som han bör äga? Höffding har också
erkänt, att man ej kan utöva ett sådant tvång,
och därmed har han flyttat ned sin etik från att
vara den fasta moralen till att bliva en etik
ibland andra. Man kan ej säga, att den ena är
sann och den andra falsk. Man måste säga, att
endast om det finnes en osjälvisk känsla,
handlar människan osjälviskt. Höffding har dock
aldrig kunnat bevisa att denna känsla bör finnas.
Fransmannen Guyau har försökt lösa detta
problem. Han säger: Det är sj så, att
människan kan handla, därför att hon bör, utan hon
bör handla därför att hon kan. Vi skola ej
uppställa någon lag för människan. Hennes väsen
är osjälviskt. Djupare än någon annan
drift ligger den, att vi skola giva ut oss själva.
Denna drift grundar sig på det kraftöverskott,
som vi alla äga. Att handla efter denna drift
är att handla moraliskt. Nu var Guayau en fint
bildad man, som fann detta i sitt eget väsen.
Felet är att han gör det till en allmän regel.
Det är tillräckligt att emot denna riktning sätta
den tyske filosofen Nietzsche, ty denne utgår från
samma princip, nämligen att det moraliska
handlandet framspringer nr kraftöverskott. Nietzsche
säger, att detta kraftöverskott får ej användas
så, att man giver ut sig själv, utan bör brukas
till att härska. Människan med kraftöverskott
(övermänniskan) skall vara den, som härskar
och undertrycker andra människor. Om man
efter denna blick på Nietzsche går tillbaka till
Guyaus ståndpunkt, kan man verkligen fråga
sig: »Kommer människan att handla osjälviskt,
därför att hon har kraftöverskott?» Ha vi ej
sett, att människan släkte efter släkte handlat
medlidsamt, om hon varit medlidsam, och
härsklystet om hon varit härsklysten.
Den andra stora riktningen säger, att vi
kunna uppbygga moralen utan religion, ehuru vi ej
kunna förklara den. Den tänkare, som fullföljt
denna linje, är ingen mindre än Immanuel Kant.
Ila säger: »Det finns endast en enda sak i
världen, som är god. Är det talang? Nej. Är det hälsa?
Nej. Hälsa och talang kunna användas i det
ondas tjänst, och allt som användes i det ondas
tjänst bliver ont. Den goda viljan är det enda,
som under alla förhållanden förbliver god. Den
goda viljan sammanfaller hos Kant med
förnuftet. Om nu människan vore blott en förnuftig
varelse, skulle hon göra endast det goda, men
nu är hon ett dubbelväsen. Å ena sidan är hon
ett förnuftigt och å andra ett sinnligt väsen.
Vore hon blott ett förnuftsväsen, skulle hon
handla efter förnuftet, göra endast det goda.
Vore hon blott ett begärsväsen, skulle hon
endast följa sina begärelser. Nu måste lion handla
efter en sedlig 1 a g. Kants kategoriska
imperativ är: »Handla så att regeln för clitt handlande
kan göras till allmän lag».
En person lämnar mig till exempel 2,000 kr.
utan att få något kvitto. Så en dag kommer han
och vill lia pengarna tillbaka. Jag befinner mig
i en svår knipa. Om jag betalar pengarna,
riskerar jag att ruineras. Men jag har ju ej lämnat
något kvitto och kan därför förneka, att jag
mottagit pengarna. Skall jag göra det? Då
frågar Kant: Skulle jag vilja,- att alla människor
mottoge 2,000 kr. och sedan vägrade att
återlämna dem? Då blir det klart. Jag kan ej handla
så, ty om alla människor handlade så, skulle
allt förtroende försvinna.
Den kantska moralprincipen är innehållslös
och därför ej sedlig. Finns något logiskt skäl
att säga: »Alla människor få ej handla så, ty
då kan förtroendet försvinna». Jag kan
resonera som så: »Finnes något som kan hindra mig?
Om förtroendet upphör, så är jag ändock mäktig
att klara mig». Från Kants ståndpunkt finns
ej något logiskt skäl att hindra människorna
att handla själviskt. Då det gäller att realisera
moralen, måste Kant närma sig religionen. Skall
moralen realiseras, måste han tro, att det finns en
Gud, som lönar det goda. Därtill kommer, att då
Kant talar om sedelagen, besvarar han ej
frågan: »Yad är sedelagen?» I bakgrunden står
dock tanken på det gudomliga. Kant är själv en
religiös personlighet, och i bakgrunden av hans
morallära står religionen, även om han ej
angiver den.
Om det nu endast finnes dessa två riktningar,
så blir hela lösningen förfelad. I förra fallet
komma vi till en moralisk anarki, i det senare
till en innehållslös moral eller en moral med
religiös bakgrund. Om vi granska de olika
åsikterna, som finnas, kunna vi återföra dem till
någon av dessa båda huvudriktningar. Alltså
skall man uppbygga moralen utan religionen, så
finns ingen egentlig moral.
Låt oss nu betrakta frågan från kristen
synpunkt, från den syn, som framspringer ur den
kristnes erfarenhet och som vi ej kunna fånga
i kategorier eller klargöra genom system.
Den första stora märkliga tanke, som
kristendomen äger, är vissheten om att tillvarons
innersta ej är en slump eller ett öde utan salighet.
Därinne ligger vissheten om att dess innersta
är ett förnuft, en Gud som verkar i
mänskligheten, uppenbarar sig där, uppställer ett mål,
Guds rike för människorna. Betecknande är att
kristendomen har satt in utvecklingstanken i
mänskligheten. Lägg märke till att vi i historien
ej möta tanken på utveckling annorstädes, än där
vi möta gudsuppenbarelsen: ej hos grekerna, ej
heller hos indierna. Ärkebiskopen påvisade
detta vid ett tillfälle i ett tal till arbetarna. Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
