Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 23. Den 4 juni 1925 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MISSIONSFÖRBUNDET.
397
På mörka orter,
»Hör du Arwén», sade distriktsföreståndare
Hallen vid ett tillfälle, »du vill allt ut på mörka
orter ett tag i vinter.» »Ja, gärna», var mitt svar,
oeh, tillade jag: »jag tror också församlingen
skall villfara denna önskan.»
Jag har idel »ljusa minnen» från ett föregående
besök på mörka orter, varför jag även denna gång
motsåg ett liknande besök med glädje. Det var
under min västgötatid. Nu gällde det Uppland,
närmare bestämt Alsike socken, ej långt från
Uppsala.
Mörka orter! Det finns ingen uppbyggelse i de
orden. Dock, av de mörka kan bli ljusa orter.
Då blir det uppbyggelse av. Utan ljus ingen
uppbyggelse.
Hör då Alsike socken till de mörka orterna?
Måhända inte alla mena så, framför allt inte
sockenborna själva. Nåja, en del av dem erkände
dock mörkrets verklighet även där. Man är där i
stort sett likgiltig för andlig verksamhet, vare sig
den är stats- eller frikyrklig. En sådan plats må
väl få räknas bland de mörka orterna.
Jag var emellertid ej’den förste predikanten
där. Ett trettiotal år har där predikats av olika
Herrens vittnen. Vissa tider har det väl varit en
ganska livlig frikyrklig verksamhet men ej någon
ordnad sådan. Personer, gudfruktiga och vänligt
stämda till den fria verksamheten ha tagit emot
predikanter i sina hem, vilka också upplätos som
predikolokaler. Under åren lia några av dessa
avflyttat från orten. Någon »gnista» har dock
blivit kvar, och nya ha under senare åren tänts.
Först 1921 bildades en ungdomsförening, vilken
för närvarande består av elva medlemmar. På
förslag av dessa bildades 1922 en
missionsförsamling, som nu har nio’ medlemmar. Både
församling och ungdomsförening äro anslutna till
Förbundet.
Det var glädjande att vara bland dessa få men
varma Guds barn. Det var ock intressant att få
taga del av de skrivna årsredogörelser, som stodo
mig till buds. Där var åtskilligt, som gav
anledning till verklig högaktning för dessa
missionsvänner. Men det var oc]j åtskilligt, som jag med
verklig ledsnad läste. Se här ett exempel:
»Sorgligt nog har större rum, såsom folkskolan, pä
grund av misstroende och missförstånd från inom
socknen framstående personers sida, förklarats
stängd för vår verksamhet.» I samband därmed
läste jag dock följande, som gladde mig och som
vittnar om både hoppfullhet och målmedvetenhet i
arbetet: »På grund av dessa svårigheter beslöts å
möte den 31 januari 1922 att börja samla och
arbeta för egen lokal.»
Det var mig kärt att få konstatera, att
vännerna redan kommit över en tomt såsom varande
lämplig för missionshusbygge. Priset, som måst
erläggas för densamma, synes mig dock vittna om
att den är belägen på mörka orter. Priset var
nämligen högt. Den är dock betald.
Medan vännerna vänta på att få egen lokal att
samlas i hyra de stugor, som på vintern stå öde,
där möten, enskilda och offentliga hållas. Där
samlas ock några barn om söndagarna och få
lyssna till det eviga livets ord. Där anordnas ock
missionsauktioner, vars resultat blivit ganska
goda. Barnen i söndagsskolan ha insamlat
åtskilligt för missionärsbarnens hem. Sparbössor för
yttre missionen saknades ej heller bland dessa
vänner. Ja, nog var »den goda viljan för handen»
hos missionsvännerna i Alsike, det är då säkert.
Källvreten, så hette stugan, där jag en veckas
tid hade möten. Kväll efter kväll samlades rätt
så många — mest ungdom — och stillheten var
oklanderlig. Så gott som all troende ungdom
deltog med sång och musik. Och sång tycka
människorna om. Om de ibland av olika skäl bli
onda på både förkunnaren och förkunnelsen, har
man väl aldrig hört att de ens blivit »stötta» på
en sång. De tyckte om sång i Alsike. Men de
lyssnade också till ordet som talades. Och jag
■vill så gärna tro, att evighetens dag skall visa, att
det bar åtminstone någon frukt.
Under min vistelse i Alsike bodde jag på
gästgivaregården, som hade rätt så gamla anor. Där
jag satt på mitt rum i min ensamhet, tyckte jag,
att dess väggar talade till mig om svunna, men
inte alltför lyckliga tider.
I denna gästgivaregård var en stor krogrörelse
på 1870-talet. Den var då en kär tillflyktsort för
studenterna från Uppsala. Men den var inte blott
en tillflykt för dessa utan även för andra. Där
omsatte exempelvis statkarlarna sina löner, till
sorg och grämelse för övriga familjemedlemmar.
Från gästgivaregården hade utgått ve och
förbannelse. Det gör det för övrigt alltid från platser,
där dryckenskapen florerar.
Där bodde jag emellertid. Jag behöver väl
knappast säga, att det inte fanns krogrörelse nu. Dess
bättre hör det till en svunnen tid. Jag fann mig
väl, blev omhuldad på bästa sätt, och när tiden
var inne for jag hem igen, tacksam till Gud för
denna vecka på »mörka orter».
Varje församling, som har fast anställd
predikant, borde känna mera ansvar för dessa platser,
som äro i saknad av ordnad verksamhet. Ett
uppvaknande har ju skett på senare tid och som tagit
sig det uttrycket, som denna lilla notis bland
annat vill visa.
Skulle dessa rader falla under ögonen på
missionsvännerna i Alsike, ville jag så gärna säga ett
tack för edert deltagande i evangelium. Våren
alltfort vid gott mod! Tröttnen ej att framåt ila!
Verket är Herrens! Ivan Arwén.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
