Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 25. Den 18 juni 1925 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
438
MISSIONSFÖRBUNDET. 438
Ett färdeminne.
Av Oscar Halloff.
Det var på hösten 1918, då spanska sjukan
härjade i våra bygder. Jag var ute på
predikoresa och kom till en plats, där våra vänner, som i
regel bruka härbärgera predikanter, voro
insjuknade. Därför fick jag gästa i en annan familj.
Mitt värdfolk var ett ungt par, som hade ett
mycket gott och trevligt hem. Två barn, en gosse
och en flicka, ökade familjelyckan.
När vi ätit och skulle gå till vila, var det som
om en röst hade sagt i mitt inre: »Ditt värdfolk
har icke frid med Gud.» Jag rördes till tårar vid
den tanken. Tänk, att dessa älskliga människor
skulle vara i saknad av den viktigaste
betingelsen för en sann lycka, och jag knäböjde i den
stilla ensamheten och bad, att Gud i sin nåd
ville välsigna dem och leda dem in på livets väg.
Följande dag, som var söndag, hade vi under
vår distriktsföreståndares ledning ett större
missionsmöte på en annan plats ej så långt därifrån.
Det blev ett varmt och andekraftigt möte. Under
middagsrasten kom emellertid ett meddelande
från nästa plats jag skulle besöka, att det ej
var lönt, att jag reste dit, ty alla voro sjuka;
ingen kunde härbärgera och intet möte fiok
utlysas.
»Vad skall jag då göra?» frågade jag
distriktsföreståndaren. »Du får följa med mig», sade lian.
Det gladde mig, ty han skulle just till samma
plats, där jag varit kvällen förut. Och jag
hoppades nu få sammanträffa med min förre värd ännu
en- gång.
På måndagseftermiddagen foro vi till platsen
ifråga och hade ett talrikt besökt möte på
kvällen. När mötet var slut, frågade jag om där
funnos några, som ville lämna sig åt Gud samt
inbjöd till ett eftermöte. Ingen tycktes ha brått.
Nere vid dörren stod en storväxt yngling. »Har
ni frid med Gud», frågade jag. »Nej», svarade
han. »Vill ni lämna er åt Gud just nu?» »Jag
kan inte.» »Nej, jag förstår väl det», sade jag,
»men Jesus kan frälsa er, om ni bara vill. Men
sätt er ner, medan vi talas vid.» — Han steg
fram och satte sig och många andra följde hans
exempel. Efter en stunds samtal knäböjde den
nämnde ynglingen och bad om frälsning. Flera
voro bekymrade. Det artade sig att bli ett
verkligt frälsningsmöte.
Så fick jag se min förre värd sitta litet längre
fram med nedböjt huvud. Gud vare lov! jublade
det inom mig, nu har jag tillfället, jag åstundat.
Jag gick till honom och frågade, om han hade
visshet om barnaskap hos Gud. »Nej, jag kan
icke säga det», svarade han. »Vill ni bli frälst?»
frågade jag. »Ja», sade han, »men jag är en så
stor syndare. Och så grät han. (Han var en god
man, nykter och rättskaffens, med det bästa
omdöme från alla håll. Men ack, vad hjälpte det!
När Guds ords sanningsljus får lysa in i hjärtat,
då känner sig den bäste som den förnämligaste
bland syndare.) — »Käre vän», sade jag, »ingen
är mera passande än ni att komma till Jesus,
ty han säger själv, att han icke kommit för att
kalla rättfärdiga utan syndare. Men säg, skola
vi inte falla ned för Gud i bön?» »Jo», svarade
han, »bed för mig!» Vi knäböjde under tårar,
ropande till Gud om hans själs frälsning. Och
han fick nåd att i tron taga ©mot Guds gåva,
syndernas förlåtelse i Jesu Kristi namn.
Vår distriktsföreståndare skulle bli hans gäst
för natten. Jag skulle återvända dit, varifrån
jag kommit. Senare fick jag dock spörja, hur det
blev i hemmet. När de kommit hem, var han så
tyst till en början, men rätt som det var, gick han
och lade armen om sin hustrus hals och började
gråta. Även hustrun föll i gråt och utbrast:
Käre du, jag förstår nog, huru det är, men jag
vill lämna mig åt Gud, jag också.» De knäböjde
under distriktsföreståndarens förbön och
välsignelse. Gud vare lov! Nu skedde det stora,
underbara! Rättfärdighetens sol lyste in och
frambragte frälsningens evighetsblomster i det goda
hemmet.
Ett par månader senare satt jag vid mitt arbete,
då någon kom med ortstidningen och sade: »Se
här!» — Det var en annons med den kända
svarta ramen. Där läste jag tvenne namn. Det
var namnen på den nämnda frun och på den lilla
flickan. Vad det grep mig! Vilken saknadens
smärta skulle han icke lida, den käre brodern,
som gjort en så stor förlust.
Något senare träffade jag honom. Jag visste
knappt, vad jag skulle säga. Jag uttryckte mitt
deltagande, så gott jag kunde. Han sade då:
»Ja, det är så tomt därhemma nu. Outsägligt
stor är saknaden. Och dock önskar jag dem icke
tillbaka. Jag unnar dem den ro och vila, de
åtnjuta hos Jesus. Min maka var så lycklig i
förening med honom. Hon talade endast om Jesus
och himlen under sina sista stunder. Salig
insomnade hon i frid. Min flicka likaså.»
Tänk, så lyckligt det ändå är att vara frälst!
Då kan man ödmjukt, likt denne man, böja sig
under Guds ledning och tro, att Gud gör allting
väl. Då är man ock redo att gå saligt hädan,
att likt den unga makan somna in i frid.
Ett hjärtligt tack
för all vänlighet, som på min 75-årsdag bevisats mig
här i Ulvsunda samt för all vänlig hågkomst i
Västerbotten.
And. Bergfors.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
