Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 27. Den 2 juli 1925 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
460
MISSIONSFÖRBUNDET. 460
VAD SKALL DET BLI AV VÅRA KRISTLIGA SKOLOR?
Av rektor Bob. Fur.
Vid den skola, där jag arbetar, har sjätte
läsåret gått tillända. Ocli det har inbragt mig ännu
en glädjande erfarenhet av de kristliga skolornas
betydelse. Ty det solsken, den levnadslust och
den barnsliga fromliet, jag mött där, har fyllt
varje dag med förhoppningarnas och tillitens
arbetsglädje. Alla ha försökt göra sina gärningar
i ljuset, ocli den säregna, lyftande energi, som
målmedveten kristen ungdom utvecklar, har
också gett ett gott studieresultat. (Av årets elever
i preparandkursen ha t. ex. fem redan vunnit
inträde vid seminariet.) Kunskapen är likväl icke
huvudsaken. Ty den har som bekant en stark
tendens att »försvinna» redan här på jorden.
Alen »upplivningen», som Kristen Kold kallade
det, väckandet, livsimpulserna och
renhetskänslans stärkande — de äro verkligheter, som icke
försvinna. Och de återverka i mångahanda
måtto dagligen på en människas liv. Därför blir ens
ande livad vid tanken på de kristliga skolorna,
Betyda de inte månne ett nytt liv i såväl religiös
som nationell mening? Och betyda de inte också
kamp mot smutsen och nöden? Utan att förebrå
någon säger jag likväl, att det är många av oss,
som minnas skolåren som en sammansättning av
cigaretter, fruktan och dålig litteratur. Glädje
och hänförelse hade i varje fall oerhört liten
plats. Och det kan väl knappast vara på annat
sätt, då både den etiska sältan och den
evangeliska livskraften saknas. Ingen enskild och ingen
skola kan dana karaktärer utan kristendom. Icke
heller kan någon skapa glädje utan den. Om
dessa två påståenden tror jag att alla kunna
enas. Och därför griper det en in i själen, då
man ser, vart utvecklingen för hän. Mänsklig!
sett kan det ej dröja mera än ett tiotal år,
innan vi fått våra skolor icke blott konfessionslösa
utan också kristendomslösa. Jag blir icke
bedrövad, om jag spår fel, men jag fruktar, att det
i alla fall går så. Vad skola vi kristna då göra?
Går det att på ett par år övertaga den
ansvarsbörda, som då ovillkorligen lägges på våra
skuldror? Eller skola vi vägra att bära den?
Vi ha emellertid redan börjat axla bördan i
och med de kristliga skolförsöken. Men liksom
vid alla försök så liar ock vid detta lått brister.
Och efter sex år börja de bli tydligare än förut.
Särskilt tänker jag på grundvalen för dessa
skolor. Så vitt jag förstår, utgöres den dels av
förhoppningar och dels av frivilliga gåvor. Och
båda delarna ha sin betydelse, men som grundvalar
måste de åsättas beteckningen »osäkra».
Vidare har frågan om lokaler och anordningar blivit
löst medelst ett provisorium, som borde upphört
efter något år. Ty en skola, som skall bli ett
hem för andliga intressen, en fyrbåk i en villsam
värld, får icke slå som ett provisorium. Slutligen
har målet för dessa skolor varit oklart. Vad
menar man med dem? Preparandkurs, bibelinstitut,
elementarskola, praktisk skola eller
folkhögskola? Knappast någon synes ha varit fullt säker
på meningen med dem.
Med kännedom om detta kan jag icke
underlåta — ehuru oombedd — att framlägga ett
förslag. Låt oss lägga ned alla skolorna! Och
börja på nytt! Två folkhögskolor upprättas: en i
norr ocli en i söder. Men lokalerna till dessa få
under inga förhållanden ligga vid en stadsgata.
Ty det är omöjligt att där skapa den hälsa och
hemkänsla, som skolungdomen behöver. Vid
dessa folkhögskolor upprättas sång-, slöjd- och
trädgårdsavdelningar liksom också junior- och
sön-dagsskolinstitut. De koras till centrum för det
andliga arbetet i den landsändan.
Sommarkurser och stilla veckor anordnas årligen. En
för-samlingstjänarinnekurs upprättas vid den ena.
Lärarkåren anställes efter samma grunder som
vid missionsskolan. En praktisk skola, en
realskola, ett fullständigt gymnasium ocli ett
seminarium upprättas likaledes i närheten av stad
eller samhälle. Och vid dessa anställas lärarna
likaledes av Sv. M. F:s styrelse. Samtliga dessa
skolor ställas sedan i oavbruten rapport med
varandra och med Förbundet, som betraktar dem
som en speciell missionsuppgift på längre sikt.
All ekonomi liandhaves av Förbundet, till vilket
alla räkenskaper insändas.
Till slut den mest brännande frågan: varifrån
skola vi få bröd, att alla dessa må äta? Det finns
en väg, som icke är varken obiblisk eller farlig:
tionde. I många år har den givits av glada
hjärtan inom adventistsamfundet,
plymouthbröder-na, pingstvännerna o. s. v. Och de synas icke
ha blivit fattigare därav, snarare tvärtom.
I varje fall kunna ej skolorna framföras efter
de linjer, som nu tilläventyrs följas. Ty ett
»må-få»-system duger icke inom uppfostrans värld,
och saken är för dyrbar för att söndersplittras
på det sättet. Med de nuvarande avgifterna vid
exempelvis de två folkhögskolorna går det
omöjligen att samla elever. Ty det är näppeligen
någon, som har råd att kosta på sig bortåt 1,000
kr. för en vintervistelse vid en folkhögskola. Vid
statens skolor av liknande typ går det icke ens
till hälften. Ocli en skola med ett 20- eller
30-tal elever ha vi ej råd att underhålla. Det bör
bli åtminstone ett par hundra. Så som det nu är
ordnat anställas ju lärare också blott för
tillfället, allteftersom behovet inställer sig. Blir det
brist i kassa eller elevantal, måste de avskedas,
även om de äro aldrig så utmärkta.
Herren lede oss även i denna sak.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
