Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 31. Den 30 juli 1925 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MISSIONSFÖRBUNDET. 460
528
Åter hemma.
Av missionär Sv. Malmqvist.
Är det sant, att vi äro hemma igen? Ja, det
måste vara sant, eftersom vi nu få höra oeh
tala endast det malmklingande svenska språket,
umgås med våra egna landsmän och få njuta
av allt det goda och sköna vårt land har att
bjuda oss på.
Nog är det mycket nytt, som här hemma
kommit till under de år vi varit borta, och detta
gäller särskilt huvudstaden.
Spårvägsförhållandena äro mycket annorlunda, omnibussar ha
tillkommit, Lidingöbron har blivit byggd och
stadshuset står färdigt och vittnar om svensk
originalitet och dådkraft. Det som mest drog vår
nyfikenhet var radio. Så fort vi kunde, lagade vi
så, att vi fingo höra musik på den vägen. Det
var mycket intressant, oeh den vittnar om
människans nästan oändliga förmåga att erövra det
ena området efter det andra i universums
omätliga rike. Den dag torde komma, då vi skola
kunna uppfånga »sfärernas musik» som de
gamlagrekerna talade om. Yår Faders hus är uppfyllt
av idel under, och ju längre människan får
dväljas på denna jord, ju mer skall hon
upptäcka av dessa under. Bara hon på samma gång
funne IIonom, som är alla unders ursprung. Men
därmed synes vara sämre beställt.
Vår resa var ej av bästa slag, ty så länge vi
voro inom passadvindarnas område, hade vi
storm. Den var ju ej så hård men dock
tillräcklig för att tvinga många-av passagerarna kvar
i sina bäddar ocli att förta matlusten hos de
flesta. Det kanske ock var bra, att aptiten ej
var så strykande, ty maten var långt ifrån
förstklassig och ej heller drycken för dem som ej
ville ha öl och vin.
Jag och min hustru voro de enda svenska
missionärerna ombord. Utom oss var det 15 engelska
och amerikanska missionärer. Katolikerna voro
denna gång ovanligt få, endast fem, och
egendomligt nog höllo de ej en enda mässa på hela
tiden. Vi evangeliska hade gudstjänster två av
de tre söndagar vi voro ombord.
Efter tre långa veckor voro vi i Antverpen.
Vi kommo in kl. 9,30 f. m. I största hast
ordnade vi om vårt bagage, skaffade biljetter till
Stockholm, fingo litet mat och gjorde en del upp-
köp. Vi ville ovillkorligen hem till yttre
missionens fest i Immanuelskyrkan, och därför
hastade vi på detta sätt. Vårt tåg skulle gå kl. 5,13
c. m. och då sutto vi ock välbehållna men svettiga
i vår kupé för att resa sista sträckan på vägen
mot hemmet.
Tåget går. I den ljusa sommarnatten sitta vi
oeh bara njuta av allt det sköna vi se. Holland
ter sig som en enda stor trädgård med sina
välodlade fält, hemtrevliga gårdar och byar och
sin blomsterprakt. Allt verkar på oss som en
ljuv smekning, en doftande hälsning från
sommarens rikedom. Till vila kunna vi ej gå,
förrän mörkret lägger sitt dok över den förtjusande
tavlan och tröttheten tvingar oss till ro.
Efter omkring 28 timmars resa äro vi i
Trälleborg. Nu är det slut på mutsystemet. Här
frågar man ej efter drickspengar. Här kan man
begära en upplysning utan att känna sig
skyldig att ersätta den-tilltalade. En behaglig känsla
av trygghet och ro griper en, då man beträder
det hederliga gamla Sveriges jord och får blanda
sig med det folk, som är ens eget.
Ännu en natt och vår långa resa skall vara
tilländalupen. Största delen av natten använda
vi för att betrakta Sverige. Huru bedårande
te sig ej de svenska bygderna i morgonsolens
glans! Huru förtrollande leka ej solstrålarna
över de väna insjöarnas glittrande vågor!
Vilken svällande välmåga tycka vi oss ej finna, då
vi se de böljande rågfälten och den djupgröna
vårsäden, de välfödda kreaturen i de
grönskande hagarna och den svenske bonden, som lugn
och trygg utför sina morgonsysslor på sin
välskötta gård! Allt, allt blir för oss en rosig
morgonhälsning från moder Sveas leende anlete och
hjärtat fylles med tack och lov till Gud, som
bevarat oss under de år vi varit borta och låtit
oss återse vår fosterjord.
Ju mera vi närma oss Stockholm, ju fortare
klappar hjärtat. Du undrar väl ej därpå, då du
får höra att på centralen stå två gossar, våra
kära barn, och vänta med otålighet på pappa
och mamma från Kongo. Missionärsbarnens
tant, fru Pettersson, har varit uppe i god tid för
att resa med gossarna och möta oss. På stationen
vänta ock gamla föräldrar, flera syskon och
vänner. Nu förstår du, varför hjärtat klappar allt
fortare. Vi längta, och de längta. Tåget rusar in
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
