Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 36. Den 3 september 1925 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MISSIONSFÖRBUNDET.
,563
sta gången vi sätta oss upp att rida på jakar.
Detta går doek utmärkt fast i något sakta
tempo. Vädret är ännu strålande vackert, och vi
äro trots morgonens motigheter vid synnerligen
gott mod. Häruppe är ödsligt. Efter ett par
timmars ritt befinna vi oss inne i ett moln och
när vi kommit ännu högre upp se vi flera moln
simmande under oss. Uppstigningen går
långsamt. Både jakar och hästar stanna gång på gång
för att hämta andan. Min stora turkomän-häst
börjar nu också visa tecken till bergsjukan. De
enda, som annars störa ensamheten och
ödsligheten här äro gamarna, som flaxa omkring bland
bergstopparna. De ha just frossat på kadavret
av en nyligen störtad häst. Efter fem timmars
ritt nå vi passets krön. Detta är belagt med is,
och som det blåser skarpt här och är ytterligt
trångt, äro vi angelägna att skynda härifrån.
Passet stupar på denna sida mycket brant, och
bland is och stenar bär det nu utför. Det är en
lycka för oss att vi ha våra präktiga jakar, och
även om de stycketals »åka» utför förlora de
dock icke fotfästet. För hästarna går det sämre.
Det gör oss rent av ont att se, hur illa de få fara.
Men utför går det, och snart är det värsta
vägstycket slut. Vi stanna alltibland och se upp mot
bergstoppen, från vilken vi ha kommit för att
se, om vi möjligtvis skulle kunna fånga en skymt
av vår karavan, som ju skulle komma strax efter
oss, men av denna synes dock ingenting. Nu
sedan den allra besvärligaste delen av vägen är
över, måste vi säga farväl åt våra jakar, och
fortsätta nu dels ridande, dels till fots. Ett litet
stycke längre ned komma vi till en plats, där
man ser märken efter karavaner, som varit
lägrade. Som vår karavan ännu ej hunnit oss,
fortsätta vi vår marsch, alltjämt i det hoppet, att
karavanen snart skall hinna
oss. Det börjar att skymma
men alltfort synes ingen
karavan. Vi kunna nu inte
fortsätta längre utan stanna
på en jämn plats, där en
bergbäck rinner fram.
Några buskar växa här, och det
lyckas oss att få tillräckligt
med bränsle till en sparsam
eld vid vilken vi nu värma
det återstående av lillans
matförråd. Våra smörgåsar
äro för länge sedan slut, och
vi få känna på hur det är
att vara både trött och
hungrig på samma gång.
Karavanen dröjer. Vi lyssna gång
på gång, och tycka oss också
ibland höra avlägsna
klock-toner. Men ingen karavan
kommer. Som tröttheten nu
Kirgiskvinna sysselsatt med vävning.
vill taga övrhand, svepa vi in oss i våra pälsar och
lägga oss ned på marken och försöka sova. Men
någon sömn blir dock ej av. Därtill är det för kallt
och om en stund börjar ett lätt regn att falla.
Detta ökar knappast trevnaden. Mister Zavitski
går omkring och mumlar något olycksbådande.
Han tycker det gått för långt. Nattens timmar
skrida så sakta fram. Det blir morgon, men
ingen karavan synes till, och först vid tio-tiden
få vi höra de så efterlängtade klocktonerna av
densamma. Mähmet reder i hast till en lätt
frukost. Så fort den är intagen, begiva vi oss åstad.
Målet för denna dags vandring hette Togra-su.
Vägen är mycket vacker och löper hela dagen
utefter en bergflod. Dagsleden är ej så lång och
redan klockan sex äro vi framme vid
lägerplatsen.
Som läsaren ser, få missionärerna, som resa
till och från fältet i Ost-Turkestan, vara med om
mångahanda under dessa färder. Och det är ju
en stor nåd att ingen av dem förolyckats.
Gatuparti från staden Leli.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
