Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 36. Den 3 september 1925 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MISSIONSFÖRBUNDET.
,563
Det misstänktas vän.
Av d :r J. II. Jowett.
Jag- skulle vilja drista mig att karaktärisera
Barnabas’ liv i ett enda uttryck: Han var de
misstänktas vän.
Först och främst var lian vän till misstänkta
människor. Saul hörde Herrens kallelse oeh
svarade och blev Guds Sons lärjunge. Men det
förefinnes alltid en underlig motvilja för att tro
på det goda hos de människor, som blivit
omvända. Yi misstänka, att deras synbara
förbättring endast kan vara en ny förklädnad av deras
gamla synd. Deras tårar kunna blott höra med
till bedrägeriet. Yi säga till oss själva och till
varandra: »vi känna honom sedan gammalt.»
Eller också säga vi: »vad är det nu han hittar
på?» Hans förvandling betraktas som en ny
kostymering av en gammal skådespelare. Ungefär
så betraktades aposteln Paulus vid sin
omvändelse. Han var föremål för starka misstankar.
Han misstänktes vara en jesuit, innan ännu
Je-suiterorden fanns till. Han ville kanhända göra
närmare bekantskap med förhållandet för att
kunna bringa sina illvilliga planer till
utförande. »Alla fruktade för honom, ty de trodde icke,
att han verkligen var en lärjunge.» Yad kan då
hända en människa, som röner ett så kyligt,
misstänksamt bemötande? »Då tog Barnabas sig an
honom och förde honom till apostlarna.» Det var
ett mycket taktfullt sällskap, som Barnabas så
erbjöd den ängslige, nyomvände för att hjälpa
honom fram de första stegen av vägen. Jag
försöker föreställa mig dessa två, då de
tillsammans vandrade till apostlarna. Jag försöker
tänka mig till deras samtal. Jag kan känna, huru de
liksom växte in i varandra och hur hjärta och
sinne knöts samman med hjärta och sinne i ett
förbund, som aldrig skulle brytas. Och detta är
just det slags styrkande umgänge, som tusende
nyomvända behöva i våra egna dagar, särskilt de
som lämnat bakom sig ett allmänt känt
tvetydigt liv. De behöva en sådan vänskap, som
värnar dem mot misstro och som genom sitt
förtroende bringar deras svaghet till hoppfull styrka.
Låt mig giva ett annat exempel på denne mans
sinnelag och gärning. Vi förlora den omvände
Saul ur sikte. Han blev avskild från världen.
Han drog sig tillbaka till privatlivet och ensam-
heten. Han tycktes gå förlorad för
församlingen, och ingen tycktes bry sig om var han
uppehöll sig. För några år är lian försvunnen ur
sikte för oss. Så kom Barnabas till Antiokia för
att fullgöra ett uppdrag, som han anförtrotts av
församlingen i Jerusalem. Och sedan han
fullgjort sitt uppdrag, »begav han sig åstad till
Tarsus för att uppsöka Saulus». Jag tänker
gärna på denne man, då han begiver sig av på sin
färd i sökande efter den andre mannen, som var
bestämd att bliva den store hednaaposteln. Det
ser ut, som om aposteln Paulus genom Barnabas
två gånger räddats för sin gärning i den kristna
församlingen. Han förde honom med sig till
Antiokia, och det stora korståget i missionens tjänst
begynte. Hur mycket äro vi ej skyldiga dem,
som draga fram de undangömda, dem som hämta
fram oss ur gömställena! Det finns tusenden,
som gömma sig i glömda vrår, och Barnabas
behöver komma och föra dem till sin gärning och
tjänst.
Det är ett annat tillfälle, då Barnabas
övervann andras misstänksamhet och räddade den
nedslagne från att alldeles dragas bort.
Johannes Markus hade gripits av bekymmer och
fruktan. Han var kanske rädd för den feber, som
hemsökte myrmarkerna längs asiatiska kusten.
Eller kanske det var för föreställningen om
andra faror och svårigheter. Vad det nu än var,
så var det något hotande i det, och Markus
lämnade apostlarnas sällskap och återvände. Han
blev med ens en av de misstänkte. Och vid en
senare tidpunkt, när en ny färd begynte, fann
Paulus »icke skäligt att taga med sig» honom.
Men återigen kom Barnabas emellan och »tog
med sig Markus». Hur mycket äro vi ej skyldiga
de välvilliga människor, som vilja göra det
möjligt för oss att hålla oss upp.e! Vilket strålande
anseende lyser ej kring deras namn, som hjälpt
den fallne att försöka resa sig igen! Sådan är
Herrens sed.
När Jona hade motstått sin första kallelse ocli
vänt den ryggen och vandrade olydnadens
vägar, gav Herren honom ett nytt tillfälle. »Ocli
Herrens ord kom för andra gången till Jona.»
Denna sinnesbeskaffenhet behöver befästas hos
Kristi efterföljare. Det finnes massor av
människor, som brutit sitt förbund med Herren,
som gått över till fienden, som ätit motstånd a-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
