Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 36. Den 3 september 1925 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
620
MISSIONSFÖRBUNDET. ,563
i, att våra män, som börjat studera och som utan
tvivel haft sina förutsättningar att bli
auktoriteter på respektive områden, allt för snart måst
lämna studierna. I full överensstämmelse med
frikyrklig anda har det praktiska arbetet gått
före det teoretiska. Därför hava våra
organisationer redan på ett tidigt stadium kallat dessa män
till aktivt arbete. Men förlusterna därav äro i
ögonen fallande både vad det gäller dem
personligen och vårt arbete för framtiden. Ty visst
vore det en förmån, om vi på skilda områden
_ kunde få ledning in i kunskaperna av dem, som
i stort såge livsföreteelserna från vår egen
ståndpunkt. Ty i ett flertal ämnen är det oundvikligt,
att den kyrkopolitiska uppfattningen skall sätta
sin prägel på det hela, exempelvis de dogmatiska
och kyrkohistoriska. Det är att hoppas, att då
nu de frikyrkliga akademikerna bli flera, en
ändring kommer till stånd, så att de få ägna sig
helt åt studierna den tid, som är oundgänglig, för
att de sedan skola kunna bli litterärt skapande.
Men fråga är, om det icke förefinnes ännu en
orsak. Månne icke vår litterära fattigdom är en
följcl av predikstolens makt? Boken och
tidningen har icke ansetts värdig att ens dela
makten med den offentliga förkunnelsen, så att man
velat offra tid och medel därför. Som
missionsfolk ha vi icke insett det skrivna ordets stora
makt, så som eljest skett i vår moderna tid.
Därför ha vi ej heller alltid gjort, vad vi kunnat. Ty
förvisso äro vi kompetenta till litterär produktion
i vida större grad, än som skett, även om vi icke
äro akademiker. Men resultatet är lika
obetydligt. Låt mig endast nämna ett så näraliggande
område som homiletiken, predikokonsten. Om vi
icke i vetenskaperna kunna mäta oss med
statskyrkans män, torde ingen initierad bestrida, att
vi på det homiletiska området äga fullt jämngoda
förmågor. Men trots detta äro vi ytterst fattiga
på t. ex. predikosamlingar. Utgivandet av en
dylik fordrar ju en personlig och stadgad
homile-tisk metod. Men visst äga vi ett flertal män, som
med fördel skulle kunna utgiva sina »årgångar»
i tryck. Men var ha vi dem, såvida de icke
härstamma från sådana, som förblivit eller varit
präster såsom Palmberg och Waldenström? Ett
antal mindre samlingar ha väl förekommit, men
det synes i allmänhet mera vara
tillfällighetsprodukter.
Här borde vi kunna åstadkomma vida mera.
Och det är att hoppas, att våra erkända
homiletiska förmågor här rikta vår litteratur med
värdefullt material och så föröka vår evangeliska
gärning. Det vore ock önskvärt, om vårt eget
bokförlag oftare kunde stå till tjänst för att
uppmuntra och hjälpa fram de litterära gåvor, vi
ha, så att envar författare icke behövde starta s.
k. »eget förlag». En hoppingivande ändring
synes även lia kommit till stånd den senaste tiden.
Ett med boken närbesläktat område är
pressen. Men även här möta vi samma förhållande.
Våra tidningars svårigheter och jämförelsevis
ringa spridning i förhållande till vårt stora
medlemsantal samt deras fåtaliga medarbetarestab
äro vittnesbörd om vårt ringa aktgivànde på
pressens stora betydelse. Det har ofta slagit mig,
hurusom ett flertal äldre församlingar hade
skrift-spridningen på sitt program och rent av i sina
stadgar under sin första tid. Man kan därför
fråga sig, om det icke till och med blivit sämre
på denna punkt, än det varit. Men även här
framträder predikstolens makt. Plär bara
församlingen kallat en predikare, har all rättfärdighet
varit uppfylld. Och har tidningarna haft någon
förespråkare i församlingen, har denne i regel
varit pastorn själv.
Som religiösa ledare i större eller mindre skala
ha vi så koncentrerat vår styrka i predikstolen,
att vi alldeles försummat våra litterära
möjligheter. Därigenom har dock vårt inflytande på
omgivning och samtid blivit rätt så begränsat.
Vi ha nått dem, som kommit och hört oss, men
ej stort flera. Vår allmänna verksamhet har ej
heller frammanat, sporrat och fostrat våra
litterära förmågor tillnärmelsevis i samma grad, som
fallet varit med talaregåvorna.
När vi sedan trots detta gripit till pennan, har
det i allmänhet varit för att forma till en kristlig
betraktelse, d. v. s. predikstolens makt har
även här lyst igenom. Och när vi åstadkommit
något annat, har det mest varit som referenter av
möten m. m. Detta hör nu icke till det lättaste,
om det skall bli något annat än ett kronologiskt
relaterande av programpunkterna i given följd.
Det blir så lätt en tröttande enformighet över
det hela. Skola våra tidningar kunna präglas av
omväxling och flykt, måste bl. a. vårt
refererande bli annorlunda. Vi måste övergiva
protokollsförarens kronologiska meddelelser för att få mera
av s. k. »journalistiska tvärsnitt» och
ögonblicksbilder i våra referat. Det måste bli mera av
åhörarens intryck, begrundanden, och slutledningar
eller ett återgivande, som det heter, av »det som
sker i det som sker».
Låt oss i allmänhet se till, att vi öva vår
penna mer, än vad fallet är, och då icke allenast
medelst ett allmännare skrivande av
bibelbetraktelser. Vi måste, bibehållande predikstolens makt
över vår gärning även mera allmänt bruka våra
litterära möjligheter. Och därvid må vi se till, ag;
vi komma till vår rätt icke endast i våra utan
även i de profana tidningarna. Och vad
predikanter här åstadkomma skall även lända vår
predi-kogärning till fromma. Pennan tvingar vida mera
än talet till tankarnas koncentrering, idéernas
utformning och språkets tukt och omväxling, det
senare ej minst. Och allt detta är oss hälsosamt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
