Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 37. Den 10 september 1925 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(540
MISSIONSFÖRBUNDET.
under myggnätet. Över mig stråla tusende
stjärnor från en mörkblå himmelsgrund — omkring
mig är det hedendom och mörker.
Nästa dag äro vi uppe med solen och ströva
genom ett land, som till en början mycket
liknar det vi i går hade att passera.
Morgondimman låg tät över slätten vid uppbrottet. Den
höjer sig dock snart, och solen strålar ned från
en molnfri himmel. Efter några timmar
kommo vi till bördigare land. Ett par byar, som ligga
ett stycke från vägen, passeras. Här är det
ba-kuni-stammens område som tar vid. Vi gå genom
stora, vackra fält. På avstånd synes
Kuilu-flo-dens fåra slingra sig fram över slätten. Ju
närmare vi komma floden, desto sämre blir vägen.
De skarpa stenarna göra det svårt för de svarta
att gå. Men även om det går sakta, går det
dock framåt. Floden är hög och övergången blir
därför väsentligen försvårad. Därtill bidraga
även de små kanoterna.
Då vi väl kommit över stanna vi i den lilla
byn. Så snart den vite kommer, skola de svarta
försöka att tjäna på honom så mycket som
möjligt. Jag ville ha litet sötpotatis och lyckades
slutligen få några att gräva upp litet. En man kom
och hade så mycket, som man kan gömma i
rockfickan. För detta begärde han 2:50. Fem
cen-times hade efter det gängse priset varit för
mycket. Nu högg han till på detta sätt och följden
för honom blev, att han ej fick sälja något. Så
kunna de även begära av varandra. Och
särskilt är detta förhållandet, om den köpande och
säljande äro av olika stammar. För en loanguman
att köpa mat i en balumbiby är därför nästan
omöjligt. När så balumbi kommer ned till
ba-luangu, får han igen med ränta. På detta sätt
försöker man att nu bekriga varann, då man förr
använde vapen.
Nu voro vi komna till den s. k. Niari-kröken.
Så kallad efter floden med samma namn, som
här gör en stor bukt mot norr. Vid vårt
övergångsställe flöt den i riktning från norr till
söder. Landet är på södra sidan bördigt men ej
mycket bebyggt. Vägen var här nyhuggen och
jag började nu att kunna använda cykeln.
Visserligen gick det tungt i svartmyllan, men jag
behövde ju ej heller komma fram så fort, då
också bärarne skulle med. För de svarta
existerar ej tid. Då vi kommit till en by, ville de
stanna för att äta. De fingo köpa litet mat och
jag några majsax. Jag föreslog dem, att vi
skulle gå en kvarts timme från byn till ett
vatten och stanna där. Nej de ville stanna i byn.
Men de ville även ha vatten. Ingenting kunde
de äta, förrän de fått vatten. Där sutto de alla
och ropade på vatten. Men ingen gjorde min av
att hämta något åt dem. Där hade de kunnat få
sitta hela dagen och ropat efter vatten. Jag
ville gå. Nej vi skola vänta på vatten, sade de.
Att tid förlorades genom deras väntande
var för dem ingenting. När jag tyckte vi hade
väntat nog länge utan resultat, gick jag min
väg. De kommo snart efter. Nu voro vi vid
vatten. »Drick nu så mycket ni vill», sade jag dem.
»Nej», sade de, »vi kunna ej dricka, vi måste
vila först.» Huvudsaken för dem var att få sitta
så mycket som möjligt.
’ Vi hade ej gått långt, förrän de alla med en
mun förklarade, att de ej kunde gå längre.
Varför? Jo, det skulle vara så mycket vatten, att
vi ej skulle kunna komma över. Det fanns
katoliker där och en som jag antog var någon sorts
ledare. Jag såg honom i all hemlighet ge order
till ett par pojkar att skynda före till nästa by
med något sorts bud. Och vad detta bud skulle
innebära var ej svårt att förstå. Kunde dessa
pojkar komma fram, då skulle väl även vi göra
det. Det stod klart för mig. Vi skola fortsätta,
förklarade jag. Vi hade dagen på oss, och om
vi även blivit hindrade, hade vi ju tid att vändå
om. Rätt snart kommo vi även till ett vatten.
Nu är det slut, menade de. Jag såg de två
budbärarna skynda före. Jag tog därför av skorna
och fortsatte. Då de två kommit till ett ställe i
det översvämmade området, gingo de mycket
försiktigt. Vattnet var ej så synnerligen djupt. En
av mina bärare var alldeles efter dem och följde
i deras spår. Det befanns att där var en djup
fåra eller dike, som bildats av det strömmande
vattnet. Där hade funnits en bro, men nu fanns
det bara ett enda träd, som låg dolt under det
gyttjiga vattnet. Två hade redan kommit över,
då jag kom fram. Försiktigt balanserade jag
mig över och hjälpte sedan över dem, som buro
min säng ocli maten. De övriga som voro kvar
protesterade. »Vill ni ej taga er över som vi
gjort, få ni väl stanna kvar,» blev vårt svar, och
därmed fortsatte vi. Nästa vatten jag skulle över,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
