Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 37. Den 10 september 1925 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
632
MISSIONSFÖRBUNDET. ,563
ganska vanligt, särskilt i dessa skogstrakter.
Neråt landet förekommer det mera sällan.
Under skiftande erfarenheter går den ena
dagen efter den andra. Och det vore för mycket
att här nämna allt. Vi följa nu södra stranden
av Niari-floden, tills vi komma till Loudima
statspost. Jag gick in och hälsade på
administratören och samtalade med honom en halvtimme.
Statsposten ligger på en liten höjd, som i norr
stupar brant ner i floden. Den har här
västlig riktning. Strax öster om posten faller
Loudi-mafloden in i Niari från söder. Och just i den
sydvästliga vinkeln ligger statsposten. Där är
också telegraf. Yi gingo samma dag över
Loudima oeh stannade i en liten by. Norrut
utbreder sig den stora slätten fram mot Indo
missionsstation. Den följande dagen gick vägen mera
sydlig, än den hittills hade gjort. Denna dagsled
är mycket fruktad av bärare, därför att. det
under hela dagen ej finns något vatten. Endast
den stora slätten med det inemot två meter höga
gräset. Jag åkte före de övriga och låg sedan i
flera timmar under en buske, som gav en
sparsam skugga, och väntade på mina gubbar. Jag
väcktes sedan av hunden, som kom in i gräset
oeh letade upp mig.
Yi hade ännu en statspost att gå förbi,
nämligen Boho-Songho. Dit kommo vi i hällande regn
och sura som tuppar. De vita voro ej hemma. Yid
en stor brasa torkade vi oss nödtorftigt och
fortsatte sedan till en by med ett statshus. Byn
var en s. k. katolikby. Och som det är med dessa
i regel, så var det även med denna, ingen
människa kom och hälsade. Jag ville veta, hur långt
det var till nästa by, men ingen svarade. Men
fetischtrumman rullade, och de flesta manliga
voro mer eller mindre luriga av palmvin. En
uppenbarade sig till sist och skulle säga något,
men han hade så svårt att stå på benen, att jag
lät honom gå utan att ha framfört sitt budskap.
En av bärarne hade blivit sjuk och låg kvar på
en höjd. Den som förde fram budskapet sade,
att han var så sjuk, att han fruktade för döden.
Några föreslogo därför att vi skulle söka nå fram
till Kingoyi under natten. Jag sände därför
tillbaka min bärmatta med nio man jämte kläder,
för att de skulle föra den sjuke efter oss. Så
fortsatte vi. Just då vi första voro på väg
uppför höjderna, dalade solen och mörkret föll på.
Månen var uppe, men som det var mulet, lyste
den ej mycket. Jag hade sagt dem, att vi skulle
stanna i den första by vi kommo till efter vägen
och invänta de övriga. Jag och tjänaren Nzika
voro före. Den ena halvtimmen gick efter den
andra, men ingen by syntes till. Hunger och
törst gjorde sig gällande både hos mig och
pojken. Men vi strävade ändå på. Kl. halv nio
fingo vi se ett litet ljus vid sidan av vägen. Där
hade vi en by. Vi gingo dit. Vi träffade två
gummor. Jag bad dem om vatten. Hon frågade
vem jag var. Då jag sagt henne, att jag
tillhörde missionen och skulle till Kingoyi, sprang
hon upp och kom snart tillbaka med vatten. Oeh
hon uppbådade även en lärare, som fanns i byn.
Jag fick mig anvisat ett statshus uppe på en
kulle. De förde dit ved och vatten. En gumma
hade med sig några mbosifrukter, som jag
köpte, och bad henne koka åt mig. De voro litet
beska, men jag var hungrig och det fick utgöra
kryddan. Mat buro de även fram, så att jag fick
köpa för mitt folk. Då vi hade väntat en timme
och började ana, att de övriga ej skulle komma
fram den kvällen, lånade jag några gräsmattor
och gav pojken en. Så lade vi oss på var sida
om elden och försökte sova. Det blåste kallt
uppe på kullen. Och för att bli varm fick jag
någon gång då och då ta mig en promenad i
månskenet. Det var strålande vackert. Nere i
dalen låg dimman utbredd, så att den liknade en
sjö. Långt borta vid horisonten slogo
ljungeldarna sina sik-sak. Vindens sus i palmkronorna
blev för mig en viskning om gångna tiders
händelser, då människor under ljusa
månskensnätter gingo på rov efter varandra. Men även en
susning om den framtidsdag, som en gång skall
uppgå över detta de mörka hemligheternas
förlovade land. Jag längtade efter dagen, då solen
skulle lysa mig den återstående delen av vägen
till mitt mål. Men ock efter den dag då livets
ljus skall lysa över de svartas land.
Då dagen hade grytt fortsatte jag min väg och
kom till målet, just då solen gick mot zenit. Nu
skall det bli tio dagars vila, och så ut igen på
vandring upp mot skogarna.
Med hjärtlig hälsning till alla missionens
vänner från oss här i skogen.
Loubetsi maj 1925. Eder förbundne
Berner Ålin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
