Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 37. Den 10 september 1925 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MISSIONSFÖRBUNDET.
,563
Från läsekretsen,
De båda bröderna.
Då jag i denna tidning läste artiklarna av
»Jen» om de båda bröder, som samtidigt gingo ut
från vår skola och som på sina platser som
predikanter fingo det så olika, kunde jag icke låta
bli att taga mig en funderare. »Jen» tycker icke
om, att den ena av dem- fick svårt på sin nya
plats. Det kan jag ungefär begripa. Men att han
icke heller tycker om att den andra fick det så
bra, så idealiskt bra kunde jag icke förstå. De
båda artiklarnas vällovliga tendens är ju annars
att argumentera för att predikanterna skola få det
bättre. Och då borde »Jen» vid det senare,
lyckliga exemplet hava sagt: så skall en predikant
hava det.
Nu säger »Jen» själv att hans båda bröder
äro exempel på ytterligheter — det ungefär sämsta
och bästa alltså, som en predikant kan få det.
Och det var ju bra, att det sades. I allmänhet har
det rått ett gott förhållande mellan predikanter
och församlingar och predikanterna hava över
huvud taget varit lyckliga i sin tjänst. Att det
för närvarande har stramat till litet ifråga om
predikanters omflyttningar bör icke komma oss
att förgäta detta allmänna tillstånd. Och
därjämte torde det vara lyckligt, om predikanterna
själva icke alltför mycket glömma att se även
den ljusa sidan. Och vilket yrke eller vilken
tjänst kan man taga fram, där det icke finnes
exempel på sådana, som rålca i svårigheter och
det även i ekonomiskt avseende ?
Det skulle kunna för övrigt tagas fram
exempel på predikanter, vare sig de genomgått vår
missionsskola eller icke, som kommit till platser,
liknande den, som »Jens» förste broder kom till
— en liten församling i en liten ödemark — och
där kommit till ett helt annat resultat. De hava
kommit in bland folket, vunnit både
församlingens och allmänhetens förtroende och fått vad de
för sig och sin familjs uppehälle behövt, även om
de nöjt sig med en mycket blygsam lön. För en
tid sedan skrev ju ock i denna tidning en
predikant på en sådan plats, och han tycktes inte vara
uttråkad utan glad över sin ställning. Allt beror
ju här så mycket på omständigheterna och
beskaffenheten hos både församling och predikant.
Men »Jen» vill med sina exempel framlägga
nödvändigheten av att organisationen träder
reglerande emellan. Ja detta har verkligen
Förbundet gjort. Ända sedan 1889 hava. vi haft av
Förbundet avlönade distriktsföreståndare, som bland
annat även hava till uppgift att vara rådgivande
förmedlare i hithörande angelägenheter. Deras
antal är nu sjutton. De äro alla visa män, och
om församlingar och predikanter följa deras råd,
så ’tror jag, att vi i denna fråga skola få det rätt
bra här i landet. Och de hava för att så mycket
som möjligt och på bästa sätt stå till tjänst i
denna sak iordningställt ett predikantråd, som också
fått sin stadfästelse av generalkonferensen. Sedan
lång tid tillbaka finnes i Förbundet en
understödsfond, som årligen delar ut penninghjälp åt
behövande och sjuka predikanter, och i senare år
har Förbundet övertagit predikanternas
pensionskassa, och dessa kassor synas också äga
missionsfolkets stora sympati.
Men jag förstår, att »Jen» och väl även andra
med honom icke finna detta vara tillfyllest från
Förbundets sida. Man vill, att Förbundet skall
i en eller annan form ikläda sig ansvaret för
predikanterna. Detta kan nu ske antingen så att de
som Förbundets avlönade tjänstemän sändas ut
i landet utan att de träda i direkt förbindelse med
församlingarna eller också sa, att Förbundet
till-erkännes rätt att tillsätta, predikanter på varje
plats, i vilket senare fall de skulle avlönas av
respektive församlingar. Båda dessa sätt kunna
ju för övrigt tänkas komma samtidigt till
användning.
Men jag förmodar, att både predikanter och
andra, som med öppna ögon se på detta, icke
skola känna sig redo att gå i ansvar för ett sådant
tillstånd. Att utan församlingarnas medverkan
sända ut predikanter i landet innebär ett:
onaturligt, ödesdigert sönderbrytande av förbindelsen
mellan dessa, och att Förbundet såsom sådant
skulle tillsätta predikanter i församlingarna
innebär ett sådant intrång i dessas frihet och
självständighet, som nog är lika omöjligt att få
genomfört som det vore till skada för själva saken.
Det vore ju ock detsamma som att alldeles
förändra både Förbundets och församlingarnas
grundkaraktär.
Ingen önskar livligare än jag, att Förbundet
och församlingarna samverka till att i alla
avseenden förbättra och betrygga predikanternas
ställning. Och jag förmenar, att mycket ännu
kan göras och bör göras. Men det är icke så
mycket organisationens utan fastmer tänkesättens
förändring, som här är av nöden.
Församlingarna behöva verkligen mera än hittills känna sin
samhörighet och gemensamma ansvarighet för
predikanterna, behöva få i förökad grad den rätta
uppfattningen av en predikants ställning och kall
Och om predikanter och församlingar tänka på
till exempel de ord, som en hög husbonde en
gång yttrade till sin tjänsteman: sköt du mina
angelägenheter, så skall jag sörja för dina
angelägenheter, tror jag, att de ungefär rätt fatta sin
ställning. Predikanten skall sörja för
församlingen, och församlingen skall sörja för
predikanten.
Så långt det är möjligt — för att till sist nämna
en praktisk sak — böra de olika distrikten i
påkommande fall träda förmedlande och hjälpande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
