Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 40. Den 1 oktober 1925 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
686
MISSIONSFÖRBUNDET.
J. L. Norman. || Säkert
är det för mången
gammal missionsvän, särskilt
i östgötabygder,
välkända drag som vidstående
bild visar, bilden av den
nyligen avlidne förre
predikanten i
östergöt-lands Ansgariiförening,
J. L. Norman. Ett långt
och arbetsfyllt liv
avslutades, då denne gamle
ordets tjänare den 28
augusti fick hembud.
Sistlidne maj fyllde J. L. Norman nittio år
och kunde då fira högtidsdagen vid tämligen
god hälsa i kretsen av de sina. Sista året hade
dock krafterna avtagit mer och mer. När
dödsbudet kom blev kampen därför ej långvarig.
Endast några dagar var han sängliggande.
Själsförmögenheterna hade han i behåll i det sista.
Läsa och skriva till exempel gjorde lian
obehindrat utan glasögon tills dagarna före sin död.
Den 3 september vigdes hans stoft i
Linköpings gravkapell till den sista vilan.
Närvarande vid den högtidliga akten voro, utom anhöriga,
en stor del av Linköpings missionsförenings
medlemmar. Själv hade Norman i många år
tillhört denna, och var han dess näst äldste
medlem. Vid graven nedlades en rik gärd av
kransar, bland annat från missionsförsamlingen av
pastor Larsson oeh Ansgariiföreningen av
distriktsföreståndare Jansson, vilka även
frambu-ro föreningarnas tack för vad Norman i
livstiden personligen varit och verkat bland dem.
Efter begravningen hölls en minneshögtid i
Missionskyrkan, varvid pastorerna Larsson och
Jansson talade goda ord över den hädangångnes
minne.
Så vilar han då, den gamle såningsmannen,
efter ett liv uppfyllt av arbete, möda och
omsorger! Frid över ditt minne, du gamle
Herrens tjänare! L.
Där Guds tjänst är, där är himmelen: när jag
tjänar min nästa, så är jag redan i himmelen, ty
jag tjänar Gud.
Den rätta blicken, vinkar oeh råd om hur
man skall föra ett segerrikt liv, av Ernst
Mo-dersohn »kan säkert bli många trötta och
ängsliga människor till hjälp och andlig
vederkvickelse». (Komminister Fritz Witzell i Blek. Läns
tidn.). »Det är så tryggt, så välsignat, så sant,
ty det är upplevat, det som står här.» (Rob.
Fur i Nässjö-Posten.) Pris 1:25. Lindblads
förlag, Uppsala.
Söndagsskolans övre
avdelning.
DAVID OCH JONATAN.
Text för söndagen den 11 oktober 1925: 1 Sam. 20: 27—12.
Det dröjde ej länge efter det David blivit smord till
konung, förrän lian kom till Sauls hov, där han ock
lärde känna Sauls son Jonatan.
I. Saul och David.
Saul led av djupt svårmod. David kunde spela harpa,
och vid harpospel fördrevos Sauls svårmodiga tankar.
David gjorde på så sätt Saul mycken nytta. Men ju
längre tiden led, desto klarare blev det för Saul, att han
i David fått en allvarlig konkurrent till sin kungakrona.
Davids anseende i landet växte allt vad tiden led. Man
såg snart upp till David, och Sauls sol dalade allt mer
oeh mer. Då vaknade själviskheten hos Saul. Han blev
avundsjuk, han hatade David, ville taga livet av honom.
Själviskhet har med sig avundsjuka. Man vill icke
låta något gå ur ens händer.. Man hatar envar, som
man fruktar kan göra en makten stridig. Man tål ingen
vid sin sida. Man hindrar dessa att komma fram. Det
kan till och med gå så långt, att man kan söka bringa
dem om livet. Vi varnas för Själviskhet. Den själviske
fördärvar för sig själv. Den själviske skadar andra.
II.’ Jonatan och David.
Jonatan däremot var osjälvisk. Saul försökte väl
att få sin son lika självisk som han själv var. Men
Jonatan förblev osjälvisk. Han var god vän med David,
trots det att han visste, att David skulle få
kungakronan och icke Jonatan.. Han var så osjälvisk i sitt
vänskapsförhållande att han vågade sitt eget liv för
honom.
Osjälviskhet är en av de vackraste
karaktärsegenskaper, man kan tänka sig. Den osjälviske tänker på andra
och ej blott på sig själv. Han unnar andra lika gott
som sig själv. Han söker vara andra till hjälp i livet.
Han är ej god vän med någon, blott så länge han själv
har nytta därav.. Han förblir god vän även i nödens
dagar. Då prövas vänskapen. Då visar dèt sig, om man
verkligen är osjälvisk.
Hurudana äro vi såsom vänner? Ensamma vilja vi
ej vara. Vänner söka vi oss. Men hurudana äro våra
vänner, och hurudana äro vi själva såsom vänner?. Äro
vi själviska? Vilja vi vara vänner, endast så länge vi
själva hava någon nytta därav? Draga vi oss undan,
när nöd träffar vår vän? Svika vi, när vännen som
bäst behöver vår hjälp? Våga vi slå ett slag för vår
vän, då han oskyldigt får lida? Hur gjorde Petrus, när
tjänsteflickan sporde honom, om han icke också kände
Jesus, som dömdes till döden? Petrus förnekade sin
vän.
Ingen har någonsin . varit så osjälvisk som Jesus
Kristus. Han gav sitt liv till lösen för oss alla. Vilja vi
bliva osjälviska hava v att gå i skola has honom.
Minnesvers: Joh. 15: 13. G. Blomberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
