Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 41. Den 8 oktober 1925 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
699 MISSIONSFÖRBUNDET.
Predikstolen
och katedern.
Av pastor J. Kullgren.
II.
. Vår pedagogiska gärning,
Såsom vi i den föregående artikeln visade,
hurusom litteraturen och pressen hålla på att
med predikstolen dela betydelsen i vår
evangeliska verksamhet, så skola vi finna en annan
sak, som arbetar i samma riktning:
undervisningen eller vår pedagogiska gärning. Även på
detta område synes våra frikyrkliga fäder varit
mer vakna än vi. De sågo de dåvarande
skolornas brister och gjorde, vad de kunde och
ansågo för klokt, för deras avhjälpande. Sedan
dess ha de allmänna skolorna väl förbättrats
väsentligt. Men våra fordringar borde även. ha
höjts avsevärt, särskilt i tanke på våra stora
uppgifter och möjligheter för närvarande. Och
våra resurser äro ju nu vida större, när det
gäller att komma det uppväxande släktet till
hjälp genom fostran och undervisning. Men
samtidigt har även de faror, som lura för
nutidens ungdom, blivit större och allvarligare.
Men nu är det som om villigheten fattades.
När man till exempel arbetar för bibelskolor
och studiecirklar, mötes man av rädslan för
»upppfostringskristendom». Det skall predikas
till väckelse, det och det allenast. Sedan är allt
det andra mer eller mindre onödigt eller rent av
onyttigt. Eller om man begär medel till
kristliga ungdomsskolor, talas det om missionen på
mörka orter. Till den skall det offras. Där
skall det arbetas, där och icke annorstädes. Man
känner icke behovet av ett »både — och ». Det
är endast ett »antingen — eller».
Det är sant, att det evangeliska vittnesbördet
är vårt bästa medel till människors frälsning.
Därom diskutera vi icke. Men det är icke det
enda. En människa skall icke endast väckas,
och dock kan även detta ske genom annat än
predikan. Men hon skall även förbliva vaken och
som sådan vandra trons farofyllda väg och bli
en stark kristlig karaktär. Detta kan hon kanske
bli genom att endast få den andliga mat, som
predikoformen kan giva henne. Det beror
delvis på, hur det predikas. Men hon behöver
kristlig kunskap, helig kraft och andlig
självständighet, om hon icke skall bli ett rö för vinden,
som följer alla »lärdomsväder», vilka blåsa fram.
Just detta är det vi med skolor och studier vilja
bibringa de unga. Varför ha vi skolor för
lantbruk, handel, hantverk, mekanik, musik och
konst etc., när man bevisligen kan bli en god
lantbrukare, affärsman, hantverkare, mekaniker,
musiker och konstnär alla skolor förutan? Jo,
emedan vi veta, att skolan hjälper den unge att
komma till rätta med sig själv och odla sina
anlag och bli det, vartill han är ämnad, tidigare
och bättre, än som eljest sker. Är det något en
ung människa behöver, så är det väl andlig
barlast och hjälp till att leva livet rent och rikt på
egen hand. Och just detta är det, som
ungdomsvården, studiecirklar och kristliga folkhögskolor
vilja göra.
Men så ses icke saken ännu i allmänhet.
Denna verksamhet kännes fastmer ofta som onödig,
vilken rent av genom sin befintlighet
inkräktar på »den verkliga missionen» och förtar den
dess fulla kraft.
När man nu i alla fall stundom begagnar
sig av denna arbetsform, gör predikotonen sig
gällande. Huru mången predikant har icke som
bibelskollärare varit så fången däri, att även
hans nya gärning blev den gamla lik. Det blev
ingen lektion, präglad av studier och kunskapers
meddelande utan en uppbygglig predikostund.
Detta kanske han delvis icke rådde för, ty den
undervisning, han fått, och det arbete, han
utfört, uppövade endast hans predikogåvor, medan
hans pedagogiska anlag i stort fingo ligga i
trä-de. Vad här är sagt om bibelskolläraren gäller
även ofta söndagsskolläraren och studieledaren.
I stället för undervisning och gemensamt
arbete blir det för mången som en predikan. Man
gör om katedern eller ledarestolen till en
predikstol. Eller när man sänt de unga till
missions- eller folkhögskolan, eller rent av när man
själv kommit dit, har man tänkt sig dess arbete
bestå i åhörandet av en del goda predikningar
eller bibelutläggningar, möjligen i någon bättre
söndagsskolstil. Studier, självständigt arbete
och mera allmänna kunskaper har man ansett
onödigt eller onyttigt, och därför har man
blivit besviken på skolan i fråga.
Det är att hoppas, att vi som missionsfolk
alltmer få upp ögonen för, att här fordras ett »både
— och». Predikan till väckelse skall alltid ha
sin framstående plats. Men ungdomens och de
väcktas fostran och undervisning måste få sitt
rättmätiga utrymme på vårt program. Eljest
skall allt rinna ut i sanden och vårt arbete bli
fåfängt i längden. Våra ungdomsskolor äro i
vår tid icke något nödvändigt ont utan en
trängande nödvändighet. Vår kristna ungdom måste
vara såväl andligt som sedligt och intellektuellt
stark, om den skall kunna bestå mot tidens svåra
frestelser. Det borde därför bli en sannskyldig
kunskapshunger bland de troende unga, för att
de verkligen må kunna hålla stånd och fylla sina
maktpåliggande uppgifter i våra dagar. Det
borde bli så, att den unge i 16-20-års åldern
kände kostnaderna för en kurs vid en kristlig
folkhögskola eller andra jämförliga studier lika
ofrånkomliga för att rätt och rikt kunna leva för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
