Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 44. Den 29 oktober 1925 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
187
MISSIONSFÖRBUNDET.
Predikstolen och vår
diakoni.
Av pastor J. Kullgren.
III.
En tredje sak, som med tryckpressen ocli
katedern slutit upp vid sidan av predikstolen är
kärleksgärningarna eller den sociala verksamheten.
Om jag har rätt, vet jag ej; men det synes mig,
som om denna arbetsgren lyckats bäst av de här
nämnda att bli erkänd som berättigad jämte
predikoverksamheten. Beror det månne på, att man
här tydligen kan peka på det nytestamentliga
föredömet i dess diakoni? Den sociala nöden har alllid
varit i stort sett lika med materiell fattigdom och
kroppsliga lidanden. Litteraturen och
skolverksamheten däremot ha i våra dagar något av nyhet
och mordärnitet över sig, och ha därför svårare
att hävda sitt berättigande, trots att de icke äro
okända i den första församlingens tid.
Men om det sociala arbetet mest kommit till sin
rätt, är därmed icke sagt, att det skett i
tillräcklig grad eller utan kamp. Att bruka
missionsmedel för kristligt sociala ändamål anses väl ännu
i stor utsträckning för orätt. Har det krävts
pengar, har man allt i regel fått bilda särskilda
kassor för dënna sak. Ty detta har icke kunnat
betraktas som »verklig mission».
Har man så börjat med arbete i »den undre
världen», har det till en början ansetts nog med
sjuk- och fattigbesökskommittéer, som gått
omkring i de nödlidande hemmen för att läsa, sjunga,
spela och bedja, det har vill säga blivit en
återspegling av mötes- och predikoformen. Detta är
en mycket kristlig gärning, som utan vidare bör
behållas, men därmed får ingalunda all
rättfärdighet anses uppfylld. Det får icke vara nog
med, att vi gå omkring. och lysa »Guds frid»
och uppmana den fattige att »lita på Gud». Vi
måste även, enligt Jakob, därjämte söka giva
den nödställde, vad han behöver. Och vad
församlingen här gör genom en församlingssyster
eller på andra vägar måste anses för lika god
mission som pastorns predikningar. Och
erfarenheten visar också, att många på denna väg
vunnits för Gud, vilka vi aldrig nått med vår
predikoverksamhet.
Men vår sociala gärning behöver ännu
ytterligare utvidgas. Först och främst måste vi inse
vår plikt mot våra bröder i tron. Vårt tal om
brödrakärleken får icke stå i kontrast mot
nödlidande församlingsmedlemmar eller med en
dålig fattigvård, som tilläventyrs kan komma dem
till del. Vi måste känna anförvanters ansvar
för deras såväl andliga som lekamliga välfärd.
Det måste på nytt kunna sägas om Guds folk:
»Se huru de älska varandra.»
Vidare måste vi vara det element i samhället,
som på olika sätt först och mest äro villiga till
materiell hjälpsamhet och en rättvisare
ekonomisk fördelning. Hur detta skall gå till är en
sak, som icke är så lätt att avgöra. Men vad
som icke får fattas i denna fråga, det är de
kristnas villighet till hjältemodig handling och
personligt offer. Ocli vad vi här kunna åstadkomma,
må vi se som en den största mission till
förhärligande av vår lidande Frälsare och till kunskap
om vår kärleksfulle Fader.
Men vår sociala mission får icke bestå endast
i ett tillfälligt och begränsat avhjälpande av
uppkomna brister. Vi måste fastmer med hänförelse
gå in för botandet av orsakerna till den sociala
nöden och orättvisorna. Vi måste bli de andliga
dispensärer, som arbeta på att förebygga det
ondas uppkomst och utbrott. Här gives i den
modärna sociala lagstiftningen ett enastående
utrymme för oss kristna, om vi vilja omsätta
kärleken till nästan i handling och komma de svaga
ocli fallna till hjälp. Det finnes rum för
barnavårdsmän för barn utom äktenskapet,
tillsynings-män och rådgivare för villkorligt dömda, vårdare
och hjälpare av frigivna fångar eller lössläppta
tvångsarbetare eller arbeterskor med fi. Det är
en doni över oss kristna, när det säges, att dessa
lagar icke till fullo kunna utnyttjas, på grund
av att "det är brist på lämpliga och villiga
personer till dessa nya uppdrag. Vi måste i vår
Herres namn gå till dessa storslagna uppgifter,
lika väl som vi i ord vittnat om vår tro i
hemlandet eller sänt missionärer till hedningarna.
Här är det åter fråga om »både–och». Det
är icke »mission» i det ena fallet men
»världslighet» eller »politik» i det andra. Det är
sannskyldig gudstjänst det ena som det andra.
När vi nu så tala, må ingen tro, att vi förbise
predikans enastående värde eller att vi vilja ställa
den i skymundan i det evangeliska arbetet. Den
skall alltfort vara Guds församlings bästa och
enklaste medel till att föra ut evangelium till
alla folk och enskilda själar. När vittnesbördet
om den tro, som är i oss, tystnar, då skall allt
det andra snart tyna bort. Vad vi vilja
framhålla är endast, att predikan icke är vårt enda
rätta medel, utan att andra också äro
berätti-gadè och heliga samt att det finns
omständigheter, då dessa andra rent av måste gå före, enär
de i de fallen åstadkomma bättre resultat. Sedan
skall predikan alltfort intåga konungens plats.
Men den skall vara omgiven av andra goda,
inflytelserika och nödvändiga makter, såsom
tryckpressen, katedern och den sociala, institutionen.
Allt detta skall ske, för att missionen skall bli
den mest mångsidiga och rikt utrustade makt,
som finnes i mänsklighetens stora rike och våra
modärna samhällen. Men allt vårt verk skall ha
samma syfte, att han, den Ende -och Evige, som
är allas vår Gud och Fader, skall bli allt i alla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
