- Project Runeberg -  Minnen ur Sveriges nyare historia / Del 12. 2. Carl Johan och hans tid (1828-1844) /
168

(1852-1893) [MARC] Author: Berndt von Schinkel, Carl Wilhelm Bergman, Carl Erik Johan Rogberg, Johan August Constantin Hellstenius, Oscar Alin, Simon J. Boëthius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Af större praktisk vigt än detta förslag voro de, som
rörde ändring i bestämmelserna angående statsrådens

att göra slut på de ständiga striderna angående formen för
grundlagsfrågors behandling hade 1834—35 års ständer såsom
hvilande antagit ett förslag till ändring af §§ 56 och 81 RF.
och § 29 RO., innehållande:

att stånden egde rätt att rid första riksdagen förkasta
ett. af konstitutionsutskottet framstäldt
grundlagsändringsför-slag, och att förstärkt konstitutionsutskott egde afgöra saken,
i fall stånden stannade i olika meningar. (Se härom Schinkel,
Minnen XII, I, s. 244). Detta förslag blef 1840 af
bondeståndet förkastadt (prot. IV, 76—79), men, såsom ofvan är
nämndt, ansåg denna riksdags konstitutionsutskott
grundlagsbestämmelserna, sådana de voro, böra så förstås, att
förfaringssättet skulle blifva detsamma, som om detta förslag
antagits.

Emot den åsigten, att grundlagarnes förbud för stånden
att »besluta» om en af konstitutionsutskottet föreslagen
grundlagsändring vid samma riksdag, då den blifvit framlagd,
hindrade dem ej blott att definitivt antaga ändringen, utan äfven
att förkasta den, anförde utskottet följande: »Hvilken mening
grundlagarnes stiftare än må anses hafva nedlagt i nämnda
ord, der detsamma begagnas i § 81 RF. och § 29 RO., är
det likväl uppenbart, att detsamma i § 56 RF. endast afser
ett förslags slutliga antagande till grundlag. Ty oaktadt det
i morn. 2 af sistberörda § heter: »Tillstyrker K. U. hvad en
riksdagsman hos detsamma i sådant afseende föreslagit, eller
utlåter sig utskottet med till- eller af styrkande ft en af
konungen i lika ändamål gjord proposition, varde utskottets
yttrande vid samma riksdag öfverlemnadt till riksens ständer,
hvilka vid densamma må derom kunna öfverlägga, men ieke
vid densamma besluta», innehåller likväl § 81 RF. detta
klara, oförtydbara stadgande: »Afstyrker utskottet konungens
proposition, då må riksens ständer genast kunna antingen
denna proposition afslå» etc.; hvaraf tydligen inses, att
förbudet i S 56 emot beslut om en grundlagsförändring vid
samma riksdag den blifvit föreslagen icke tillika innefattar
förbud mot förslagets omedelbara förkastande.» — I
öfverens-stämraelse härmed hyllade utskottet den åsigten, att föreskrifterna
i § 56 RF. angående votering i förstärkt konstitutionsutskott
afsågo ej blott det fallet, att stånden i afseende på detaljerna
af ett förslag stannat i olika meningar, utan äfven egde
tillämpning, i händelse de i sjelfva hufvudfrågan fattat olika
beslut. (Jfr Bih. t. Riks.St. prot. 1815, V, 2174 f.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 17:13:19 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/miursvnyhi/12-2/0176.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free