Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Prinsens åsigt om lättheten att intaga Göteborg
var verkligen nästan in i sista ögonblicken ingen
ogrundad förmodan blott. Fästningsverken voro till den
grad illa försedda, befälets modlöshet så stor, att man
redan beslutat, att gifva sig på nåd och onåd.
Emellertid skyndade konungen dag och natt till Göteborg.
Han gaf sig knapt ro att i Alingsås hvila öfver en
timma hos kommerserådet Alströmer. Om aftonen den
3 Oktober inträffade han ändtligen, nedstänkt och
uttröttad, i det bedröfligaste väder och väglag*vid
tullporten. Portarne voro stängda, ingen kände konungen,
så att han med möda blef insläppt. Han begaf sig
genast till kommendantshuset. Men här fann han allt
i den bedröfligaste villervalla, möbler och husgeråd
nedflyttade och bragte i säkerhet, så att konungen
knapt kunde få en säng att hvila i.öfver natten8).
Inom kort fick den nästan öfvergifna staden nu ett
helt nytt utseende; de gamla fästningsverken och
val-larne försågos och bestyckades, trupper,
ditkommende-rade från Wermland, Westergötland samt Skåne,
in-marcherade dagligen, konungen deltog sjelf med
outtröttlig ifver och vaksamhet i alla dessa anordningar,
samt sporrade de tvehågsne genom tal pch efterdöme.
På detta sätt blef det möjligt, att den stora och rika
staden Göteborg, inom några dagar, bragtes från
för-tviflan och nedslagenhet till mod och stridslust, en
naturlig följd af det försvarstillstånd, hvaruti den,
huf-vudsakligen genom sin konungs personliga närvaro och
äggelse, hade blifvit försatt. Den behöfde numera ej
att frukta någon fiende, åtminstone ej att tänka på att
gifva sig vid första uppfordringen.
Den 6 Oktober på morgonen inträffade general v.
Haxthausen, och begärde att tala med kommendanten.
Man förde hönom i stället till konungen, som knapt
gaf honom tid att helsa, innan han inföll: »Är edert
ärende icke vanhedrande, så må ni säga mig, det ni
9) Ristell, a. st., samt Barfod, a. st., s. 108 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
