- Project Runeberg -  Minnen ur Sveriges nyare historia / Del 6. Carl Johan och hans tid (1810-1812) /
157

(1852-1893) [MARC] Author: Berndt von Schinkel, Carl Wilhelm Bergman, Carl Erik Johan Rogberg, Johan August Constantin Hellstenius, Oscar Alin, Simon J. Boëthius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

<157

Emellertid var den allmänna ställningen alltsedan
kronprinsens hitkomst sådan, att ingen kunde veta om
han ej förr eller sednare skulle blifva tvungen att äska
stäudernas samlande, och ännu voro många betydande
personer i okunnighet om den väg, prinsen för sig
utstakat. En riksdag emotsågs alltid under sådana
omständigheter med en viss oro •’), och det var derföre
naturligt, att prinsen tidigt skulle visa sig angelägen
att på öfvertygelsens väg vinna segrar öfver
national-fördomarne. Iiedan under hofvets vistelse på
Drottningholm om sommaren 1811 sökte ban att i detta
afseende verka på några af statsrådets ledamöter
äfvensom af härens utmärktaste representanter, hvilka
framstått antingen såsom de ifrigaste rysshatarne eller
såsom kejsar Napoleons blindaste beundrare. Den gamle
kungen, som ärft samma känslor af bat emot Ryssland
och af tillgifvenhet för Frankrike, hade i likhet med de
fleste öfrige svenskar synnerligen svårt att lösslita sig
från dessa fördomar. Personer, hvilka åtnjöto hans
förtroende, underläto icke att söka hos honom uppväcka
farhågor för följderna af att kasta handsken åt
Napoleon, och verkligen hade general Adlercreutz, som af
hela arméen ansågs såsom den ypperste af dess
befälhafvare, vågat säga, att kronprinsen icke skulle ega makt
att fCrra ett enda kompani mot fransmännen. Dä de
bekanta uppträdena i Skåne sedermera utbröto, begagnade
sig samma personer skickligt deraf för att väcka nämnde
farhågor till nytt lif, och alla dessa bemödanden började
synbarligen yttra sin verkan på kungen, som ibland
syntes tyst och ängslig samt ofta hängaf sig åt de
sorgligaste betraktelser.

Kronprinsen såg detta med bekymmer. En dag
(sommaren 18II) då monarken syntes mer än vanligt
nedstämd af mörka aningar, lyckades Carl Johan med
några rörande ord förmå honom tillstå orsaken till sina

*) I)å grefve Homan/ow hördo alt frågan om ständernas
sammankallande A ter var fi bane, sade lian: »C’rst une cnlnmitt’ publiqw

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 17:11:51 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/miursvnyhi/6/0171.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free