Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’116
prinsen verkligen gifva Norge politiska rättigheter. Han
var öfvertygad om hvarje egen nationalitets rätt till
oberoende och frihet, och ville icke genom att handla i strid
med denna grundsats minska glansen af den ära, häfden
ined rätta skall tillerkänna honom. Om ban gaf mer
än ban borde (och ban gjorde det med en för sent
inträdd ånger) så skedde det i hopp att under lugnare
tider återvinna af tacksamheten och förtroendet hvad han
för ögonblicket eftergaf åt norrmännnens fruktan och na-
o o
tionalfördomarne. Han hoppades, såsom grundläggaren
af Skandinaviens enhet, få uppbära sin belöning i
norrmännens erkänsla, hvilken de äro honom skyldige såsom
den der frikostigt erbjudit dem friheten och oberoendet,
då det sannolikt blott berodde på honom att efter
uppresningen i Norge förkasta beggedera och göra gällande
eröfringens rätt i öfverensstämmelse med annéens och
många svenskars åstundan. Vi fråga då: hvilken är
norska nationen mer tack skyldig antingen den prins
som så handlade, eller den som begynner sin verksamhet
för Norges oberoende med att på grund af arfsrätt
fordra att erkännas som landets oinskränkte suverän, och
som nationen tvingar att gifva vika för sina önskningar
och erkänna de rättigheter och institutioner, hon sjelf
gifver sig? Sålunda ett barn af sin tid, var
kronprinsen snart sagdt den ende bland sin samtids alla
suveräner, hvilken förblef sin genius trogen, och då frihetens
vänner förskräckas öfver tidens reaktionära sträfvanden
och tala med honom om farorna deraf, svarar han dem
ädelt: »Lugna eder; man vill förstöra friheten, men sätet
för denna frihet har blifvit förlagdt till Skandinavien,
och ni skall få se, huru jag skall försvara henne».
Det var ett behof hos Carl Johan, härflytande
från hans karakter och hans personliga skaplynne, att
regera öfver landet ej på grund af eröfringsrätten, utan
med stöd af tacksamhetens och kärlekens rätt, och ban
önskade att de välgerningar man hemtade af föreningen,
utgjorde dess största styrka. Anda till ytterlighet svag
för den nyckfulla folkgunsten, ville han herrska uti
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
