Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
statsform, så kan visst sägas, att det varit tider, då
lagens Land visat sig alltför lösa så emot konungars
herr-skarsinne som folkmassors våld och partiers kabaler, inen
den lagbundna frihetens grundsats bar aldrig varit
förlorad, och de institutioner, som skolat bevaka den, hafvn
aldrig varit döde. Ifrån den tid, då Rikets Ständer
börjat att finnas till, bar ingen tid funnits, då deras namn
varit ett ord utan all praktisk betydelse. Rikets
Ständers föregångare, de gamla Herredagarne, de gamla
Thin-gcn sjönko aldrig i fullkomlig dvala förr, än Rikets
Ständer trädt i deras ställe Så gammalt som Sveriges
rike är, så gammal är dess lagbundna monarki. Man
kan tala om dess strider, man kan beklaga dess
nederlag, men man behöfver icke sörja dess död. Ilvad
Sveriges medeltid bar att förtälja om förtryck och
öfver-vald var blott en strid, deruti den borgerliga friheten
segrade. Den kämpade sig fram under Wasakonungarne
till det ordnade skick, som Gustaf II Adolf gaf den,
och det Carolinska enväldet blef blott en förgänglig
diktatur. Frihetstiden betecknade den konstitutionella
principens herravälde, ehuru den illa förstod sig sjelf.
Gustaf den Tredje tryckte den tillbaka, men utrotad ’ar
den icke ur folkets medvetande äfven under
Säkerhetsakten, och då Svenska folket skulle gifva sig en ny
statsförfattning (1809), så behöfde det icke skrifva den
till nyes»’).
När således revolutionen i Frankrike och de
rörelser, som denna framkallade äfven i det öfriga kontinentala
Europa, der öppnade ett svalg emellan gammalt och
nytt, gäller detta alldeles icke i afseende på Sverige
Ett sådant svalg emellan gammalt och nytt kan hos oss
icke uppvisas, allraminst vid statshvälfningen 1809. Den
statsförändring, som dä verkställdes, var åtminstone den
minst våldsamma, den mest konservativa af alla s. k.
revolutioner; den var så långt ifrån en förstörande
om-störtning, att man snarare i densamma egentligen blott
’) Se W. E. Svedelius, Om Statsrådets aiisvaiighct, s. 215 d’.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
