- Project Runeberg -  Minnen ur Sveriges nyare historia / Del 9. Carl Johan och hans tid (1814-1817) /
113

(1852-1893) [MARC] Author: Berndt von Schinkel, Carl Wilhelm Bergman, Carl Erik Johan Rogberg, Johan August Constantin Hellstenius, Oscar Alin, Simon J. Boëthius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

lighet. Han kunde aldrig mera utkomma ur den
magiska krets, hvarinom lian frivilligt inträdt, ocli som straxt
slöt sig igen efter honom. Denna krets var väl tidtals
vidare och trängre, men den förblef sluten.

Många samverkande orsaker bidrogo vid IM I ’S? års
riksdag att göra regeringen stark och förläna den ett
stort inflytande på ständerna. Hland adeln fanns knappt
någon, som gjorde segren svår för konungens
rådgif-vare, utom friherre Staël von Holstein. Denne väckte
genast grefve Schwerins intresse Han har sjelf skildrat
det intryck, han erfor, då han första gången hörde
friherre Staëls föredrag. »Hvem är den mannen, som
talar der, frågade jag min granne. Det är friherre Staël,
svarade han, som talar alltid, som talar illa, som
motsäger i allt oeh hindrar oss att komina till slut med
våra göromål. Jag blef uppmärksam. Visserligen fann
jag, att hans tal såsom tal icke påkallade
uppmärksamhet; men af dess innehåll fann jag mig merendels
tillfredsställd. Visserligen faun jag, att han ofta motsade
och, som mig syntes, i uppsåt att motsäga: men i hans
motsägelse yttrade sig en oegennyttig och välviljande
karakter. Hans afsigt tycktes mig vara att hejda de
brådskande, att vänja dem att göra redo för sig sjelfve
för hvad de ville, mindre måhända att spara dem
blyg-seln att hafva velat annat än hvad de borde, än för det
att folkombudsmannakarakteren och värdigheten lae:
ho-nom om hjertat. Jag tyckte mig i honom se en Fabius,
som ansåg för ära nog att ej lata sig öfverraskas, då
Roms öde deraf berodde. Ordet men var i hans mun
ett lystringsord, lika nödvändigt, der mångas förstånd
och fria vilja skola förena sig om ett beslut, som
lystringsord i allmänhet anses behöfliga der det är fråga
om att bereda enhet i mekaniska rörelser»’).

Denna oförtrutet granskande roll kunde ej annat
än behaga grefve Schwerins skarpa och vakna sinne.

’) Se Tal till åminnelse af aflidue riksdagsman, den 10 April

1823, p. 30.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 17:12:33 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/miursvnyhi/9/0135.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free