Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
89
första motgångar och genom den misslyckade expedition till
VValcheren. Tyrolarnes företag och Hessarnes under öfverste
Dörenberg, Schill och hertigen af Braunschweig förblefvo
isolerade och utan verkan. Likväl bevisade de, att det öfverallt
fans frön till en nationell resning.
Vid tiden för den franska revolutionens utbrott hade
Tyskland åtnjutit 23 års fred och lycka. Det hade lugnt insomnat
i skydd af jemnvigtssystemet, som motsatte sig inkränktandet
af den obetydligaste stat. Man anade icke, att allt detta var
osäkert och utan fullgoda garantier. Den tyska konstitutionen
hade under en lång följd af religiösa och medborgerliga krig så
småningom försvagats till den grad, att alla dörrar öppnats för
främmande inflytande. Den erbjöd numera endast en samling af
gammalmodiga former, hvilkas ande sedan sekler förflyktigat.
Den kejserliga myndigheten var nästan ingen, isynnerhet i
norra Tyskland. Riksdagen, som bordt representera nationen,
öfverlade ständigt, men förmådde icke besluta något och
utfärdade betydelselösa, vidlyftiga och till och med obegripliga
förordningar. Den höll sig pedantiskt till de småaktigaste
formaliteter, under det att den med afseende på fäderneslandets
stora intressen befann sig i en djup dvala. De kejserliga
domstolarnes beslut gälde endast för de svage; de mäktige gjorde
spe af dem. Denna ofantliga befolknings militäriska styrka
var liksom genom konst förlamad; hvarje liten furste underhöll
sin lilla paradtrupp, och rikets armée, för hvars bildande man
sedan urminnes tid bibehållit samma metod att lemna
kontingenter, hvilken var helt och hållet främmande för krigskonstens
framsteg, hade blifvit ett föremål för verldens åtlöje.
I alla tider hade man i Tyskland förblandat det
indivi-viduella oberoendet med en verklig nationell frihet, som ålägger
stora skyldigheter, men som ock tillförsäkrar stora rättigheter.
Deraf ingen central enhet. Statsrätten var en misssämjans och
den ömsesidiga afundens lag. Nationalkänslan hade dött ut;
den existerade numera endast genom likheten i seder och karaktär
samt genom gemensamt språk och literatur. Dessutom företedde
i detta afseende Nord- och Syd-Tyskland förvånande kontraster.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
