Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
närvara vid mönstringen och öfverläggningen om dessa fattiga för att gifva
upplysningar, om de ifrågavarande borde anses såsom rätta Stockholms
allmosehjon, om de icke kunde lifnära sig eller åtnjöte hjälp af andra. De,
som befunnos därtill berättigade, skulle erhålla numrerad, med kollegii sigill
stämplad sedel, intygande, att de erhållit tillstånd att vistas i staden, och
skyddades sålunda mot häktning för tiggeri. Före utlämnande af dylik sedel
antecknades i särskild bok »en kort beskrifning öfver personens ålder, växt,
hår och lineamenter». Med fem par spö eller ris skulle de straffas, som
utlånade eller bortgåfvo sin sedel till en annan person, och samma straff
drabbade dem, som begagnade den lånade sedeln. Vid mönstringen skulle de
många, som kunde arbeta, sändas till manufaktorier, fabriker, rasp- och
spinnhuset eller Utö grufvor. De, som icke tillhörde staden, skulle utvisas
med pass till »födelseorten». — På detta sätt befriades staden visserligen från
hundradetals tiggare; men det beräknades likväl, att öfver 900 fattiga voro
berättigade att därstädes blifva omhändertagna af fattigvården.
Nära tre år hade nu förflutit, sedan kommissionen uppmanat
konsistorium att låta till församlingarna göra framställning om de fattigas
försörjande. Frågan hade väl varit föremål för någon öfverläggning men icke
föranledt något definitivt beslut. Oaktadt intet svar inkommit från
konsistorium på kommissionens första skrifvelse, aflät denna 1737 en ny sådan1
och framhöll häri omöjligheten för politikollegium att med de medel, som
stodo verket till buds, underhålla så många fattiga, som rätteligen tillhörde
hufvudstaden, hvarföre det icke funnes någon annan utväg »än att
församlingarna här i Staden proportionaliter måste emottaga så många fattiga, som på
hwardera församlingen, efter skiählig jemlikhet, belöpa kan». Dessa fattigas
antal beräknades till 912. Af dem ansåg kommissionen med den kännedom,
som den hade förskaffat sig »om församlingarnes proportion emot hwar
andra så i anseende till husen som hushållen och Inwånarne, att
Storkyrko- och Riddarholms församlingarne borde mottaga 300, St. Claræ och St. Olofs
församlingar 180, St. Jacobs och St. Johannis församlingar 138,
Kungsholms församlingen 24, Ladugårdslands församlingen 66, St. Mariæ
församling 108 och St. Catharinæ församling 96», hvaremot hvarje församling
skulle behålla »de Kyrkio-Collecter, månads Collecter, Klåckarelefverantser
och Stamboksmedel med mehra som inom församlingarna samladt warder».
Kommissionen anhöll, att konsistorium måtte uppmana kyrkoherdarne att
förmå församlingarna »at påtaga sig ofwanberörde antalet af fattiga at
underhålla, hwarwid dem fritt lemnas kunde, at wällia hwad sätt till deres
tillräckelige underhållande, som de sielfwa finna bäst och tienligast».
Slutligen framhöll kommissionen ånyo att, enär hvarje församling i hufvudstaden,
liksom i andra städer och socknar på landet, bör underhålla sina fattiga,
»ingen församling här i Staden lärer undandraga sig, at häldre påtaga sig
några fattiga at föda, än dageligen hafwa så många eländige personer med
1 Politi- och brandkommissionens protokoll den 2 april 1737. I riksarkivet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
