Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Naturalismens uppkomst - I. Reaktionen mot romantiken. — Naturvetenskapernas uppsving. — Materialismen. — Utvecklingsläran. — De naturvetenskapliga åsikterna trycka sin prägel på den övriga kulturen. — Positivismen. — Utvecklingsfilosofien. — Materialismen. — Bibelkritiken. — Renan och Taine. — Pessimismen. — Politisk reaktion, demokratism och socialism. — Realismen förvandlas till naturalism. — Naturalismen i Frankrike. — Naturalismen i Ryssland. — Romantiken och naturalismen ytterlighetsrörelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 O
FÖRSTA DELEN: NATURALISMEN
bliken och överallt där den slagit rot sökt att krossa enväldet
och genomföra konstitutionella grundsatser, redan på 1840-talet
sett sina bästa dagar. I 1848 års revolution hade detta
politiska svärmeri, på sina håll starkt genomsyrat av nationella
synpunkter, ännu en gång slagit ut i full låga. I Frankrike
fördrevs Louis-Philippe, och republiken infördes genom allmän
folkomröstning. I Tyskland sökte Frankfurterparlamentet förgäves
att förbinda det 1815 stiftade tyska förbundet till en fastare
enhet, och folkupploppen i Berlin och Wien tvingade Preussen
och Österrike att antaga ett konstitutionellt styrelsesätt. Italien
kämpade för nationell enhet och sökte fördriva österrikarna, och
även där blevo regeringarna nödsakade att gå med på
konstitutionella reformer. I England avlopp visserligen revolutionsåret
utan djupare oroligheter, men en strid, som länge pågått mellan
parlamentet och arbetarepartiet, tillspetsades, och de s. k.
char-tisterna sökte ställa till ett folkupplopp vid avlämnandet av
masspetitionen för allmän rösträtt —- ett tilltag, som dock strandade
på Wellingtons fasta uppträdande.
1848 års revolution är det sista betydande försöket under
det gångna seklet att omstörta den bestående politiska ordningen
i Europa. I yttre mening misslyckades den. Regeringarna läto
icke överraska sig utan fasthöllo makten. I Frankrike
bemäktigade sig Napoleon herraväldet först som president, sedan som
kejsare och regerade så gott som enväldigt. Konungen av
Sardinien, som sökt fördriva österrikarna ur Italien, besegrades 1848
vid Custozza och följande året vid -Novara, och därmed var tills
vidare det gamla systemet bevarat. Frankfurterparlamentet, som
velat upprätta ett konstitutionellt, tyskt kejsardöme, upplöstes
med vapenmakt, och visserligen tog konungen av Preussen icke
löftet om konstitutionen tillbaka; det fastställdes definitivt 1850.
Han sökte endast på författningsenlig väg avlägsna de mest
stötande demokratiska bestämmelserna.
Under de närmaste två årtiondena behärskade reaktionen
den europeiska politiken. Ett skede i det stora
revolutionsårhundradet hade nått sin avslutning. Napoleon Illis statskupp 1
Frankrike 1851 kastade hela utvecklingen tillbaka, så att man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
