Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Naturalismens uppkomst - I. Reaktionen mot romantiken. — Naturvetenskapernas uppsving. — Materialismen. — Utvecklingsläran. — De naturvetenskapliga åsikterna trycka sin prägel på den övriga kulturen. — Positivismen. — Utvecklingsfilosofien. — Materialismen. — Bibelkritiken. — Renan och Taine. — Pessimismen. — Politisk reaktion, demokratism och socialism. — Realismen förvandlas till naturalism. — Naturalismen i Frankrike. — Naturalismen i Ryssland. — Romantiken och naturalismen ytterlighetsrörelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NATURALISMENS UPPKOMST
2 3
Den tredje av dessa ryska stormän är greve Leo Tolstoj.
Han framträder först som en ung och sorglös officer, som med
liv och lust deltar i den förnäma världens nöjen, visar sig vid
hovet och som brådmogen och nästan på lek skildrar sina
barndoms- och ungdomsminnen eller sitt deltagande i
Sebasto-pols belägring. Dessa skrifter vittna redan om hans skarpa
observationsförmåga. Sitt första stora slag slår han med
romanen »Krig och fred». Här visar han sig som en epiker av
stora dimensioner, som framför massor av människor, vilka han
behärskar med samma säkerhet som en fältherre sina arméer,
målande med övertygande trohet hela den napoleonska
tidsåldern. I »Anna Karenina» är han den fulländade konstnären,
som ger en storartad målning av de högre samhällsklassernas
liv. I denna roman uppträder en viss Levin, som, själv
tillhörande de högsta kretsarna, känner ett oroligt missnöje med
deras tomma nöjen och gärna fördjupar sig i varjehanda studier,
grubblar över de högsta frågorna och predikar om det enkla
lantlivets företräden framför den fördärvade kulturen. Denne
man är ingen annan än Tolstoj själv, sådan han vid dessa år
utvecklat sig ej minst genom läsningen av Rousseau. Och nu
får konstnären i hans följande skildringar allt mera vika för
filantropen och människovännen. Liksom Strindberg föraktar han
det sköna och hyllar det »nyttiga». Med allt djupare förakt
ser han ned på kulturen, på konst och filosofi och blir en asket
och anakoret av gammalkristen läggning, som av sina teorier
slutligen drives så långt, att han plöjer sin åker och arbetar
som skomakare. Det är denna kristliga brödraanda, som besjälar
hans senare skrifter, där han mera predikar än målar, men som
väckt genljud i alla länder.
De ryska seder och tänkesätt, som uppenbarade sig i dessa
framstående författares arbeten, voro i mycket främmande för
skandinaverna, men detta utgjorde kanske en lockelse mera att
lära känna dem. För övrigt finnas djupare likheter än man
skulle tro. Liksom ryssarna äro svenskarna ett naturfolk, som
halvt drömmande framlever sitt liv i ödemarken, på fälten, mellan
skog och sjö. Ej underligt om dessa arbeten vunno många
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
